|
|
|||||||||||||||||||||||
|
UTBILDNING VID CVA Skrivet av Ulf Edén, elev vid yrkesskolan 1957 - 1961
Vikten av god utbildning kan inte nog poängteras och det gäller alla kategorier inom verksamheten vid CVA. En väl organiserad utbildningsverksamhet betraktas som en allt viktigare förutsättning för fullföljande av företagets arbetsuppgifter.
INNEHÅLL Teleteknik - Grundläggande utbildning Teleteknik - Specialutbildning
Bilaga: Intagna elever under åren
Yrkesskolan1946 fattade ledningen för CVA ett synnerligen viktigt beslut. En yrkesskola för att på sikt trygga tillgången på yrkesutbildad personal skulle startas. Varvad teoretisk och praktisk utbildning skulle tillämpas och utbildningen skedde inledningsvis inom tre linjer, flygplansmontör, motormontör och radiomontör. Under 50-talet utökades utbildningen med linjen telemontör som innefattade radio, radar, radiolänk, telenät etc. Utbildningstiden för varje klass var 4 år med teori en halvdag i veckan de första två åren. Efter varje 4-årsperiod avsåg man att vidareutbilda eleverna med specialkurser inom deras respektive yrkesval.
LämplighetstestFör att komma i fråga som elev vid yrkesskolan måste aspiranten genomgå en lämplighetstest. Testernas innehåll har varierat under årens lopp, men på 60-talet då man ibland tog in så många som 30 elever såg den ut som följer: Först skedde en grovsortering beroende på skolbetyg. Vissa ämnen var mer "värda" än andra exempelvis matematik. Ett högt medelbetyg var också fördelaktigt. Sextio aspiranter togs ut för test. I testen ingick intelligenstest, prov av mekaniska anlag, test som värderar logiskt och teoretiskt mekaniskt tänkande. Dessutom ingick allmänbildningsfrågor i stil med: "Vem uppfann glödlampan?" Ett vanligt matematikprov var också inlagt. Under testen samtalade testpersonalen med pojkarna för att försöka klarlägga intresse och mognad för studier av detta slag. Testresultatet behandlades därefter konfidentiellt. I samarbete med personalavdelningen valdes sedan 30 elever ut. Dessa kallades att börja på CVA yrkesskola i september månad.
Teori och praktikDen 9 september 1946 började för första gången teoretisk utbildning av lärlingar vid CVA. Schemat för undervisningen såg ut så här:
Den teoretiska undervisningen skedde mestadels på övervåningen i brandstationen (by 3) men även i personalbyggnaden (by 9) i bergsinfarten. Lärare var Erik von Köhler som kom från Flygförvaltningens verkstadsskola i Västerås. All utbildning i övrigt utgjordes av schemalagd praktik på olika avdelningar bland andra svarvarverkstad, plåtverkstad, motor- och apparatprovning, sliprum och filarverkstad. I övrigt bestod utbildningen mest av att delta i den dagliga produktionen där respektive arbetsledare fungerade som praktiklärare, en utbildningsmetod som kan liknas vid 1960-talets PRAO-verksamhet. Arbetstiden var då fyrtioåtta timmar/vecka med fyra och en halv timme förlagda till lördagen. Fr.o.m. 1948 fick eleverna praktisera på olika avdelningar, två månader i taget. 1951 byggdes en övervåning i tunnel 6 för praktikundervisning. Lokalen försågs med kipp-, fräs-, slip- och borrmaskin samt en svarv. Nu kunde eleverna ges färdigheter i all form av materialbearbetning.
Nils Thornebrink tjänstgjorde som praktiklärare ända fram till 1956 då Holger Mörk tillfälligt övertog. Han avlöstes 1957 av Carl Davidsson som skulle komma att verka som praktiklärare under en tioårsperiod. 1960 beslutade man att plats för Eltekniska kontoret skulle beredas i tunnel 6 varför yrkesskolans verkstad fick flytta till tunnel 2. 1961 börjar Bertil Söderberg sin anställning som yrkesskolans rektor.
1:a året hölls en mekanisk grundutbildning i tunnel 2 som var likadan oavsett om man sökt till telemontör eller motormontör. Lärare Carl Davidsson. 2:a året var teoretisk utbildning endera till telemontör eller motormontör. Matte, fysik, ellära, elektronik mm sköttes av Bertil Söderberg, Göran Lundström och Roland Isaksson. Teorilektionerna som svenska, kemi, engelska sköttes med hjälp av inhyrda lärare från CVA. Utbildningen för motor avslutades i och med detta år. 1961 utbildades enbart telemontörer. 3:e året och tidigare även 4:e året, innebar praktik på olika verkstäder inom CVA.
Ny lärlingsskolaEftersom yrkesskolan allt som oftast tvingades flytta sin verksamhet till olika lokaler så beslutade man att uppföra en ny lärlingsskola, och 1962 startade bygget. Den 1:a mars 1963 färdigställdes den nya byggnaden som var avsedd för både teoretisk och praktisk utbildning. 30 nya elever togs in den 2/9 1963, samma dag som den nya yrkesskolan togs i bruk i full omfattning. Tack vare föregående chefen styresman Dahlin och nuvarande chefen flygdirektör Högfeldt, hade man nu avslutat en provisorisk tillvaro och fått börja det nya läsåret i en spritt ny skola. Arbetet blev nu lättare med alla eleverna under samma tak.
StudieresorUnder åren 1957–1964 företogs ett antal studieresor som avsåg att ge eleverna en inblick i andra industrier och yrken samtidigt som de under kamratliga former skulle få tillfälle till rekreation. I resorna deltog elever från CVV, CVM och CVA och resorna hade ungefär samma färdväg under åren men med lite skilda studiemål. Traditionsenligt inleddes resorna med en liten fotbollsturnering vid elevhemmet i Malmslätt där matcher mellan de tre skolorna spelades. I både Linköping och Jönköping besökte man SAAB:s verkstäder, i Norrköping radio- och TV-fabriken Nefa och i Motala Luxor AB. I Göteborg fick både Eriksbergs varv, Götaverken, Koppartrans oljeraffinaderi och Sjöfartsmuseet besök och i Trollhättan besöktes SAAB:s biltillverkning och Svensk Flygmotor (SFA). Nöjen hittades huvudsakligen i Göteborg där en rundtur med turistbåten "Paddan" och ett besök på Liseberg var uppskattade inslag. Man hade ofta tur med vädret, och det gavs tillfälle till bad och vila vid någon av sjöarna längs färdvägen. Reseledare från CVA var yrkeslärarna Holger Mörk och Carl Davidsson och båda hade bara gott att säga om elevernas uppträdande både under resorna, studiebesöken och i förläggningarna. Flera reseberättelser finns i personaltidningen "Bergtrollet".
SjälvstudierUtöver de vanliga teoretiska studierna valde många elever att omsätta sina nyvunna kunskaper i praktiska små projekt. Det var vanligt att Tage Wallqvist på plåtslagarverkstaden fick påhälsning av lärlingar som behövde tillstånd att tillverka apparatchassier i avdelningens bockningsmaskin och att av någon vänlig medarbetare få enheten sammansvetsad. Eleven kunde dessutom på ytbehandlingsverkstaden få sitt chassi snyggt frostlackerad i tjusig grön färg. Företaget insåg de pedagogiska fördelarna med elevernas engagemang och lät verksamheten ha sin gång. På dessa chassier byggdes nu förstärkare, radiomottagare etc. med ledning av de kunskaper som eleven förvärvat.
FörändringstiderI regeringen motionerades om förändringar inom försvarsverkstäderna som kom att påverka yrkesskolan. Bland annat startades Krigsmaktens lärlingsutredning och i detta ärende fick CVA besök den 14 januari 1965 av riksdagsmännen Gunnar Gustafsson och Dag Edlund. Utredningen menade att yrkesskolorna vid de centrala flygverkstäderna borde inordnas i det allmänna skolväsendet. Det kan nämnas att CVA detta år tog in endast 19 nya elever. Motiveringen löd bl.a.:
"Det låga antalet hänger samman med mättnaden på teleområdet samt det faktum att fördröjningar i utbyggnadsprogrammet för flygvapnet uppstått."
Således kunde man 1968 läsa i Kungl. Maj.ts proposition nr 109: ”CVA är fr. o. m. den 1 juli 1967 överförd till försvarets fabriksverk. Det finns därför enligt utredningen inte längre anledning att vid denna verkstad bedriva yrkesskoleutbildning för andra behov än för företagets egen rekrytering. Avtal om anpassningen bör träffas mellan skolmyndigheterna och fabriksverket”.
Statsbidrag drogs in och CVA kunde inte längre bekosta utbildningen och nedläggning beslutades. År 1966 skedde den sista elevintagningen och 1969 upphörde skolan. Nedläggningen av skolan upprörde många av CVA's chefer, man hade sett en helt annan utveckling med en nybyggd lärlingsskola och ett nytt och modernt elevhem.
VidareutbildningEfter yrkesskolans slut valde en del elever att fortsätta utbildningen vid tekniskt gymnasium med siktet inställt mot en ingenjörsexamen. Några elever valde att fortsätta sina studier vid Arboga Stads Tekniska Skola. CVA stöttade dessa elever med ersättning för kurslitteratur och för viss studietid. Även korrespondenskurser bekostades av företaget. De flesta eleverna anställdes vid företaget och erbjöds plats på verkstadsavdelning som motsvarade deras yrkesval. Vid sidan av den praktiska utbildningen som erhölls i produktionen så vidtogs nu en omfattande vidareutbildning inom de valda yrkesgrenarna. Under de 23 år som förflutit sedan skolans start 1946 hade c:a 300 lärlingar erhållit utbildning av högsta kvalitet och man kunde konstatera att detta under åren lett till ett betydande tillskott av kompetent arbetskraft genom CVA´s alla verksamhetsskikt. En förteckning över intagna elever under åren finns i separat bilaga.
Företaget CVA utbildasKontorRedan 1948 anordnades utbildning för yngre kontorspersonal. Den teoretiska utbildningen erhölls genom Arboga stads yrkesskolor (handelslinjen) och den praktiska genom tjänstgöring på olika kontorsavdelningar inom CVA. Hösten 1953 anmäldes åtta personer ur den yngre kvinnliga personalen till kurser i bokföring, maskinskrivning, stenografi och engelska. De kontorsbud, som valt att fortsätta inom kontorsyrket var för den teoretiska utbildningen hänvisade till Arboga stads yrkesskolor, kurser anordnade av ABF och TBV eller korrespondenskurser. Samma år anmälde CVA nio flickor till yrkesskolans kurs i handelslära med bokföring och maskinskrivning. I kursen enbart maskinskrivning deltog fyra flickor från CVA. De elever som fullföljde dessa kurser erhöll bidrag från CVA som till största delen täckte kursavgiften. Vid behov av kontorsbiträden var avsikten att befordra de kontorsbud som visat sig intresserade av kontorsarbete både i det praktiska arbetet och genom att på fritid deltaga i handelskurser.
Teleingenjörsutbildning1950 i december hölls en månadslång introduktionskurs för ett 20-tal nyanställda teleingenjörer inom försvaret. Eleverna kom främst från landets flottiljer, men även från företag med försvarsanknytning. Med tanke på CVA:s stora roll inom mark- och flygtele så var det naturligt att kursen hölls i Arboga. Från CVA deltog Robert Olsson-Seffer och Edström CVA. Kurschef och lärare var Torsten Gussing CVA. Huvudlärare i radarteknik var Anders Roll, LME och Lennart Thornström, lärare CVA.
FöretagsdemokratiI Försvarets Centrala Företagsnämnds regi anordnades i april 1955 en kurs i företagsdemokrati. Kursen var förlagd till LO:s skola, Runö skolan, på Åkers Runö. Inklusive kursledningen deltog totalt omkring 100 personer i kursen. Som ordförande fungerade ordföranden i Försvarets Centrala Företagsnämnd konteramiral G. Jedeur-Palmgren. Från CVA deltog förutom ordföranden i CVA företagsnämnd, styresman Otto Dahlin, herrar Anders Högfeldt, Folke Kropp, Gustav A. Johansson samt Karl Mattsson.
Kommunikations- och samarbetsfrågorKursen kommunikations- och samarbetsfrågor pågick under tolv måndagar och avslutades 21 februari 1966. Eleverna bestod av sexton sektions- och kontorschefer. Kursens syfte var att ge vissa kunskaper i arbetspsykologi samt ökad förståelse för informations-, kommunikations- och samarbetsfrågor. Deltagarna fick själva agera i diskussioner, grupparbeten och rollspel i ett antal intressanta praktikfall. Kursledare var industripsykolog Kjerstin Hallberg, Volvo-Köpingsverken.
Konsten att ledaAtt vara arbetsledare är tufft. Trycket är hårt såväl uppifrån som nerifrån. Det fordras mycket för att klara en sådan uppgift. Därför hade man 1986 i Arboga för andra gången anordnat ett utbildningspaket direkt avsett för just arbetsledare. Paketet var uppdelat på 15 kurser, som alla förmedlade viktiga kunskaper. Där hittade man till exempel grundkurser i produktionsteknik, arbetspsykologi, arbetsmiljö, ledarskap samt material- och produktionsstyrning. Flertalet kurser hölls av anställda inom FFV Aerotech. VerksskyddLuftskyddsutbildningUtbildningen inom CVA militära verkskydd avslutades för säsongen 1951–1952. Hela verkskyddets personalstyrka hade då genomgått allmän luftskyddsutbildning och huvuddelen jämväl föreskriven verkskyddsutbildning (tjänstegrensutbildning). 32 kurser om sammanlagt 430 kurstimmar fördelade på 93 kursdagar var genomförda. Ca 400 anställda utbildade. Utbildningsledare var kapten Gunnar Tallqvist och ingenjör Adner Eiborn.
Driftvärnethade under alla år en egen spalt i Bergtrollet där övningar och tävlingsresultat refererades. Hundratals övningar genomfördes under åren och sammanfattningsvis kan man med gott samvete säga att driftvärnet vid CVA bedrev en ständig utbildning.
EkonomiNationalekonomiFem deltagare från CVA fullföljde 1960 TBV:s högskolekurs i nationalekonomi. Kursen som pågick i två år hade lärare från Uppsala universitet. Kursprogrammet var detsamma som tillämpades vid Stockholms högskola. Förutom föreläsningarna bedrevs också studier i hemmet. Deltagarna läste åtskilliga tusen sidor, några fritidsproblem existerade knappast under kurstiden. Om flit och goda kunskaper vittnade även de goda resultat som nåtts på de i kursen inlagda skrivningarna. Kursdeltagare från CVA var Knut Andersson, Anders Högfeldt, Gustav Larsson, Sigurd Linnhag och Rune Åkerblom.
Löneform - 72Nya bestämmelser för R-tjänstemän vid FFV blev klara i juni 1972 och började tillämpas den l oktober. För att underlätta genomförandet utbildades berörd personal. Utbildningens allmänna målsättning var att ge grundläggande kunskaper om företaget, löneformer, baserade på arbetsvärdering och meritbedömning. Den största berörda gruppen var givetvis arbetsledarna, och utbildningen för dessa omfattade 18 lektioner.
FöretagsekonomiLedamöter och suppleanter i FFV-U/CVA företagsnämnd genomgick i mars 1974 en tvådagarskurs i bl.a. företagsekonomiska frågor. Dagarna upptog fyra huvudteman, nämligen ekonomi, produktion, marknadsföring och personaladministration, kring vilka ämnen grupparbeten utarbetats. Våren 1985 blev alla chefer inom sektorn satta på skolbänken. Under ett par dagar fick de genomgå en internkurs i ekonomi. Initiativtagare till kursen var Stab Ekonomi inom FFV Underhåll. Syftet var att cheferna sedan ska ut bilda några fler på sin egen avdelning och att dessa i sin tur ska låta utbildningen fortsätta djupare ned i leden.
KvalitetsstyrningAQAP-1 var kursen som avsåg att ge kunskap om att ställa rätt kvalitet till lägsta kostnad på egna och inköpta produkter. Kursen hölls vid FFV Underhåll, Arboga, den 15-16 november 1984. Ytterligare en kurs kom att genomföras den 21-22 maj 1985 i Arboga. Detta på grund av den stora efterfrågan som kursen rönt, både inom och utom U-sektorn.
Idrott och fritidMan kan inte säga att så många arrangerade utbildningar bedrevs inom idrotten, de aktiva idrottsmännen och -kvinnornas utbildning var mera av autodidakt form. 1976 kunde man dock hitta en, troligen av många skidåkare, emotsedd kurs.
MaterielkurserFlygplanFrån 1945 och på 50-talet utfördes omfattande arbeten på jaktflygplanet J 21. Inför dessa arbeten hölls en tre veckors lång utbildningskurs med ca 50 deltagare från CVA.
MotorJetmotorläraI september 1951 kom den första jetmotorn RM2 (nr 2044) till CVA för studier och för framställning av produktions- och kontrollföreskrifter. Utbildning i jetmotorlära började den 20 oktober 1951 och fortsatte under november. Översynsverksamheten för RM2 förlades till CVA. Den första motorn avsedd för instruktionsändamål, anlände till CVA sommaren 1952. Det var med en blandning av undran och skepsis som personalen i motorverkstaden närmade sig denna tingest som sades kunna ge en dragkraft på över 2,5 ton, motsvarande en effekt av 10 000 hk! Och detta endast genom att värma upp luft och släppa ut den i motorns bakände.
Motor RM8I maj 1973 blev FFV-U i Arboga huvudverkstad för RM8-motorn . Man hade redan före 1973 startat en del teoretiska kurser men nu blev behovet av mer kunskap allt större .
Utmärkt kurs och utmärkta lärare tyckte deltagarna.
Etapp 1. Under perioden 1973–1976 startade man en kursomgång som man kallade etapp 1 och som huvudsakligen var teoretiskt upplagd. Den var till största delen förlagd till Volvo Flygmotor AB (VFA) men vissa delar genomfördes i Arboga. Nu fick ca 100 personer utbildning i motoruppbyggnad. bränslesystem m.m. Dessa kursdeltagare var sedan handledare i motsvarande utbildning i Arboga för ytterligare personal. Den första RM8-kursen på CVA startar den 16 april 1973 med ett 20-tal deltagare. Flygmotor höll i trådarna och kursen pågick i fem dagar. Fler CVA-kurser följde sedan.
Etapp 2. Efter 1976, då arbetet med RM8-motorn påbörjades, startade etapp 2. Den innebar en fördjupad utbildning för varje stegring i underhållsåtgärderna från de enklaste under 1976 till de svåraste 1979. Etapp 2 gav kursdeltagarna kunskaper i att till 100% kunna utföra alla normala underhållsåtgärder på motorn. En kurs i kvalitetshöjning anordnades i Arboga under budgetåret 1978–79. Syftet var att lära personalen att förstå hur viktigt det är att till punkt och pricka följa instruktionerna vid arbete med motorerna. Varje grupp bestod av högst 12 deltagare och pågick i åtta timmar, som delades in i olika pass. Fram till sommaren hade ca 270 deltagare fått sin utbildning. Man hade då haft 27 kursomgångar.
Motor GT6GT6 blev det nya underhållsobjektet för avdelning Marin och Fordon. Gasturbinmotorn stod tillsammans med två dieselmotorer för framdrivningen av marinens nya kustkorvetter Stockholm och Malmö. På Marin och Fordon hölls en veckolång GT6-kurs i början av maj, Inte för avdelningens anställda, utan för att utbilda personal från Provturskommandot, från varvet och den personal som ska bemanna båtarna.
Kenth Bergkvist deltog i kursen som lärare i gasturbinens konstruktion, funktion och dess olika system: "I september förra året var bland andra jag och Leif Bohman på Allison i USA för att lära oss motorn", berättar Kenth. Leif Bohman har ansvaret för verkstadsdelen av GT6-underhållet och sköter produktionsberedningen. "Vi satt i skolbänken i fjorton dagar och parallellt fick vi demontera och montera en GT6-motor på egen hand." Kursen i Arboga täckte in det mesta av teoretiska kunskaper om kustkorvetten från fartyget som helhet ända ned till motorns detaljer. Kenth var inte ensam i katedern. FMV, Karlskronavarvet och Provturskommandot bidrog också med lärare. 1984 samlade Motordivisionen sina utbildningsresurser under avdelning Utveckling, MU. Där fick Roland Stenlund ansvaret att utveckla utbildningsrutinerna och att tillgodose kravet på ordentlig övervakning. Till stor del skötte han själv utbildningen tillsammans med avdelningens båda lärare, Ingvar Gustafsson och Ulf Gruvhammar. Det bestämdes att en dator av typ ABC 800 skulle täcka behoven för Motors utbildningssystem. "Varje utbildningsalternativ registreras och förs in i ett katalogverk. Idag innehåller det mer än 300 kurser, både egna, centralt hållna och externa kurser" säger Roland. Med tanke på att arbetsuppgifterna inom Motor varierar väldigt mycket och att det är stor spridning på personalens utbildningsstatus, löste vi problemet genom att bygga upp olika utbildningsnivåer."
Roland Stenlund vid sin ABC 800. Foto Anne Allard.
På grundnivån ligger den utbildning som varje motoranställd ska ha. Där lär vi ut vad alla måste känna till om organisation, om administrativa system och rutiner och om kvalitet som är vårt "honnörsbegrepp". På nivå II delas personalen in i nio olika kategorier, som baseras på arbetsuppgifter och bakgrund. Varje personalkategori får sin speciella utbildning. Där får till exempel alla montörer samma utbildning oavsett vilken motortyp de arbetar med.
Resursuppbyggnad Focker F 28CVA slöt 1980 avtal med Linjeflyg gällande underhåll av komponenter till Focker F28. Start för underhållsarbetet var satt till den 1 januari 1982. Projektet omfattades av tre grupper, El/Robot, Apparat och Instrument. Utbildning för T-personal pågick från mars till och med juli 1980. För produktionspersonalen pågick utbildningen från april 1981 och året ut.
RobotRobotunderhåll Rb68För att lära det mesta om "Bloodhound" typ 2 hade CVA 1962 15 man i England. För 8-9 av dessa pågick utbildningen ända till 1 juli 1963.
Robotunderhåll Rb32Fyra CVA-are for till Olmsted Air Force Base i Middletown för att lära sig underhåll Rb 32 Sidewinder. Utbildningen bedrevs under två veckor i början på september 1963. Verkstaden, vars verksamhet motsvarar CVA's, men var 10 gånger större, hade mycket att lära ut om robot och tillhörande testutrustningar. Gruppen följde verksamheten vid verkstaden och hade dessutom tillfälle att själva handgripligen få utföra de arbeten och testningar som man ansåg sig behöva. Studiegruppen bestod av Arne Rydeborg, Lars Jacobsson, Bo Hellström och Bertil Wadsten
Robotunderhåll Rb24Under tiden 7–23 januari 1964 hölls en svensk kurs som ett led i det planerade underhållet av rb 24. Kursen följdes av en träningsperiod i mars månad som korn att ledas av amerikansk personal.
Robotunderhåll Rb27 och Rb28Testutrustning för underhåll av Rb 27/28 på C-nivå ankom till CVA i slutet av januari 1965. Utrustningen ställdes upp i tunnel 4. Under ledning av fyra amerikanska instruktörer skedde sedan utbildning av CVA-personal på såväl testutrustningen som på de enheter som ska underhållas med hjälp av densamma. Utbildningen beräknades vara klar i mitten av april.
Teleteknik - grundläggande utbildningRadioRadiomontörskurser omfattade 410 timmar varav inte mindre än 170 timmar radiolära. Radiolänkutbyggnaden gav upphov till ett mycket stort utbildningsbehov på alla nivåer. Därför uppdrogs åt flygvapnets centrala skolor i Västerås (se avsnittet "Skolor") att svara för denna viktiga del. På skolan byggdes verklighetslika anläggningar i form av knutstationer och relästationer. Dessa anläggningar bestyckades med alla förekommande radiolänkutrustningar och de försågs med instrument och testutrustningar. Utbildningsbehovet var sammantaget för alla nivåer ca 200 man fördelade på A-nivå ca 100 man, B-nivå ca 80 man och för C-nivå ca 20 man. Personal från CVA hjälpte till vid projektering och utbyggnad av utbildningsanläggningarna, uppstartningen av kurserna och bistod vid utbildning av lärarna och när så behövdes kompletterade lärarna. Dessa kurser kallades populärt för "länkstudenten". En av de viktigaste delarna i utbildningen, förutom det rent tekniska kunnandet, var att lära sig hantera decibelbegreppet fram- och baklänges.
RadiolänkGrundkurser i Radiolänk bedrevs även som internat vid Teleskolan i Kalmar. Eleverna fick en god utbildning som radarmontörer och kom som sådana att täcka ett stort behov inom televerkstaden.
RadarDen grundläggande radarutbildningen var mycket omfattande både vid FFTS och vid CVA, den kom ju att ligga till grund för alla kommande specialkurser inom både avionik- och markteleverksamheten.
Teleteknik - specialutbildningSamtliga elever fick genomgå kurser i förbindningsteknik för att erhålla ett kompetensbevis som krävde förnyelse vart tredje år. Kurser i mätteknik och felsökning genomfördes också i mycket stor omfattning. Dessa kurser hölls av CVA, från 1960-talet av utbildningskontoret på Åsby gård. Här bedrevs även utbildning på i stort sett alla typer av mätinstrument. Grundläggande kurser hölls inom samtliga teletekniska områden, både inom avionik och marktele, en hel del av dessa även under CVA regim. Efter hand specialiserades utbildningen till att ge eleverna kunskap att utföra underhåll av materielenheter i försvarets operativa system. För personal som skulle arbeta med avionik för fpl 32, 35 och 37 hölls under åren specialkurser inom Flygradio FR, Navigeringsradar PN, Spaningsradar PS, Sikte S, Flyglägesinstrument FLI, Datasystem DS och luftdata LD samt Styrautomat SA. För marktelepersonalen skedde motsvarande utbildning inom Markradio FMR, TMR, Navigering och landningshjälpmedel, Väderradar m. fl. samt utrustningar inom Telenät och Ledningssystem. Alla dessa speciella utbildningar skedde huvudsakligen vid Flygvapnets tekniska skola (FTS) i Västerås, Flygvapnets radarskola (FRAS) i Hägernäs, Flygförvaltningens teleskola (FFTS) i Västerås och vid Flygvapnets Halmstadsskolor.
MätteknikEtt exempel på de speciella utbildningar som anordnades för underhållspersonal inom tele kan nämnas den kurs i mätteknik som hölls på Åsby gård under tiden 4-20 juni 1963. Kursen hölls på engelska av tre lärare, Mr Ted Marguerit, Mr John Tompson och Mr Derek Philpott, från Tektronix, Guernsey, England. Kursens målsättning var utbildning i användning och kalibrering av Tektronix oscilloskop samt träning i teknisk engelska.
FelsökningsteknikTeleteknik på Åsby Teleteknisk utbildning kom att bli ett etablerat utbildningsområde. Den Teletekniska utbildningen var förlagd till Åsby kursgård under ledning av Hans Gripenbert. Där bedrev han tillsammans med Ove Granberg kurser i digitalteknik, mikrodatorteknik, tele-mätteknik och grundläggande elektronik bland annat.
FörbindningsteknikMjuklödningProblemet mjuklödning inom FV hade sedan lång tid tillbaka diskuterats. Man hade haft känslan att de yrkesmän som utför manuell mjuklödning vid central verkstad och flottilj behärskade arbetet även om det ej alltid sker på rätt sätt. När därför bestämmelserna om kompetensprovning av mjuklödare fastställdes, så fick man se detta som ett led i att verkstads- och servicepersonal måste hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen. Vid CVA startade lödutbildningen den 5 mars 1962 i lokal som iordningställts i motorprovbocken By 10. Premiärelever var personal från avd. 273. Lödkursen omfattade 4 dagars utbildning och ny kurs beräknades starta varje månad med 9 elever per månad. Kurstiden var uppdelad på 6 timmar teoriundervisning och 29 timmar praktiska övningar. Kursledning var P. O. Olsson och Nils Pettersson. De hade till sin hjälp instruktörer från avdelningar som var berörda av utbildningen. Kurskraven var mycket hårda, lite skämtsamt kan man säga att när eleverna har presterat en godkänd lödning, så måste dom göra om den minst två gånger till innan lärarna blev nöjda. I en lödkurs enligt standardprogram den 25 februari 1963 deltog ingenjörer från civila teleföretag. Från CVA deltog bl.a. överingenjör Åkerblom och ingenjörerna Almberg och Eliasson. Den 5–9 augusti 1963 hölls på CVA den 50:de kursen i mjuklödning, då med Nils Pettersson och Harry Jacobsson som lärare. Eleverna i denna "jubileumskurs" var sektions- och avdelningschefer, vilka fick en nyttig genomgång av de normer och föreskrifter som då gällde inom FF. Flera av deltagarna hade inte hållit i en lödkolv på flera år, vilket skapade små problem då de praktiska övningarna startade men övning ger färdighet och mot slutet av kursen hade kvaliteten ökat betydligt.
Under veckan 29–31 mars 1965 höll Harry Jacobsson den 100:de kursen. Totalt hade då 644 elever genomgått lödutbildning och av dessa hade 509 erhållit kompetensbevis. Det hade nu gått 3 år sedan kurserna i mjuklödning startade, vilket innebar att eleverna i denna "jubileumskurs" var elever som gått lödkurs 1962 och som nu skulle förnya sitt kompetensbevis. 1970 utbildade Harry sex kvinnliga lödare med mycket gott resultat, fem av dem blev insatta i produktivt arbete på CVA.
Harry Jacobsson instruerar Lödstämpel K-G Andersson skrev:Kursen avslutades med ett skriftligt prov. Efter godkänd skrivning var vi fullödiga lödare och tilldelades tecknet på denna vår nyvunna kompetens - lödstämpeln. Den bestod av en stämpeldyna monterad i änden på ett svarvat träskaft skyddad av en blank mässingshylsa med bajonettfattning. Stämpeltrycket bestod av två siffergrupper, exempelvis 81–083. 81 stod för F21 och 083 det personliga numret. Beväpnad till händerna med lödkolv, tenn och stämpel kunde man sammanfoga det mesta och kröna verket med stämpeln. Det var så på den tiden att man skulle stämpla på eller intill lödningen. Det stötte dock på stora praktiska problem så det ändrades snabbt till att stämpla i operationslista eller motsvarande underlag. Om man slutade eller inte längre var godkänd som lödare skulle stämpeln lämnas in för förstöring. Om det var stämpling - i olika former eller om den praktiska nyttan av stämpling översteg toleransgränsen vet jag inte, men stämpeln togs så småningom bort och därmed försvann ännu en statussymbol. Kurskraven var mycket hårda, lite skämtsamt kan man säga att när eleverna har presterat en godkänd lödning, så måste dom göra om den minst två gånger till innan lärarna blev nöjda. Förbindningsteknik blev med tiden ett etablerat utbildningsområde med samman lagt omkring 600 elever varje år.
Sjukhuspremiär för mjuklödningI början av år 1984 fick Nils Petterson i sin hand en förfrågan från Lunds lasarett. Den gällde en tredagars specialkurs i mjuklödning för sjukhustekniker. Nils tog med sig Karl-Gunnar Karlsson på studiebesök till Regionsjukhuset i Örebro, där de båda kunde göra sig en uppfattning om vilken typ av utbildning som skulle passa. Därefter skrev de ner ett kursförslag, skickade iväg en offert och i slutet av januari fick tio tekniker vid Lunds lasarett ta del av Nils och Karl-Gunnars ut bildningsprogram. Med sig till Lund tog de båda också en utställning kring förbindningsteknik. Den placerades i lasarettets bibliotek och besöktes inte bara av sjukhuspersonal utan även av representanter från olika företag i trakten av Lund. I anslutning till utbildningen gjorde de tio eleverna en kursutvärdering som gav ett högt betyg på kursen både vad gäller presentation, uppbyggnad och det praktiska värdet av utbildningen.
ESD-medvetenhetElektrostatisk urladdning ESD står för Electro Static Discharge som betyder Elektrostatisk urladdning. På ett flertal arbetsplatser kan fenomenet ställa till med stora problem. Under hösten 1986 tog, på uppdrag av Jan Jonsson, en arbetsgrupp bestående av Örjan Johansson, Karl-Gunnar Bengtsson AM62, Erland Hall AF59 och Nils Peterson AM76 fram ett utbildningspaket. I mitten av december 1986 höll gruppen en provutbildning för tio man från sektion Elektronikproduktion. Erland Hall med sin erfarenhet av kontrollarbete vid Radar/EP-verkstan och Nils Peterson från sektion Teknikutbildning har spelat viktiga roller ifråga om utbildningens uppläggning.
Omskolning vid CVAVåren 1958 började omskolningen av sex mekaniker till elektriker. På hösten samma år fortsatte man med en elkurs med 16 elever, en radiokurs med 12 elever och en radarkurs med 15 elever. Hösten 1959 startades ånyo en elkurs med 11 elever. I december 1959 upphörde tillverkningen på nitarverkstaden av enheter till fpl 32. Kvar var då 20 plåtslagare varav en del kunde beredas arbete på andra avdelningar inom verkstaden. För att bereda samtliga en fortsatt anställning startades i slutet av december en 2 månaders omskolningskurs för utbildning till svagströmselektriker. Kursen omfattade sammanlagt 400 timmar varav 100 timmar upptog teoretiska ämnen såsom yrkesmatematik elektrolära, materiallära och mätteknik samt 300 timmar praktiska övningar i verkstadstjänst företrädesvis lödning och kopplingsarbeten. Utbildningen gav som resultat 11 nya svagströmselektriker att sätta in i produktionen för att klara av expansionen inom teleområdet. På våren 1960 påbörjades en radiokurs med 17 elever och en radarkurs med 14 elever samt hösten en radarkurs med 16 elever. Totalt omfattar utbildningen 107 personer, varav 33 fått elutbildning, 29 radioutbildning och 45 radarutbildning. Elevmaterialet varierade i ålder från 20 till 47 år och rekryteras från olika yrkesgrupper. Antalet kurstimmar varierade mellan 850 och 900. Utbildningen skedde på arbetstid och med betalning. Därtill kom hemarbete.
Läraren Holger Mörk och eleverna
Omskolnings- och vidareutbildningsverksamheten vid CVA leddes av P O Olsson vid utbildningsenheten. CVA's initiativ till dessa kurser, som var banbrytande inom försvarets verkstäder, hade studerats av industrifolk av olika kategorier. Man var övertygad om att kostnaderna skulle betala sig genom ökad kvalitet på de anställda. Bakgrunden till denna omskolningsverksamhet var det ökade arbetskraftsbehovet på telesidan samtidigt som behovet inom en del andra yrkesgrenar hade reducerats. 1960 skrev överingenjör Anders Högfeldt i personaltidningen Bergtrollet: "Det är med tillfredsställelse jag noterar de resultat som hittills uppnåtts vid CVA, då vidareutbildning är en synnerligen viktig faktor. Med den komplicerade materiel, som vi arbetar med på olika områden och som ständigt är föremål för utveckling och förnyelse, är det nödvändigt att det teoretiska och praktiska kunnandet hos alla personalkategorier håller jämna steg med den tekniska utvecklingen - eller ännu hellre ligger ett steg före för att flygvapnet skall få ändamålsenlig och driftsäker materiel i sin tjänst."
CVA utbildar externa eleverPraktikutbildning för flygingenjörskadetter.Allt fler kvinnor gav sig i kast med tidigare mer eller mindre för män privilegierade yrken. Någon kvinnlig flygingenjör hade vi ännu inte i det svenska flygvapnet vid den här tiden, men en som hoppades på att få bli det var teknolog Inger-Lena Hultberg. Tillsammans med en grupp manliga flygingenjörsaspiranter kom hon till CVA i början av augusti 1962 för att praktisera under tre veckor. Inger-Lena beskrev själv sina upplevelser i Bergtrollet nr 2 1962:
Det man lär på CVA kan va´ mycket bra att ha.Det finns säkert många här i Arboga och på CVA som att döma av de undrande blickar med vilka vi bemöts, undrar vad vi egentligen är för några, vi sju som i drygt en månad suttit utspridda på olika avdelningar och stört produktionen. Vi är här för att lära känna en central verkstad, vilket ingår i den utbildning till flygingenjör, som vi håller på med på somrarna. Under resten av året, d. v. s. höst, vinter och vår, går vi på teknisk högskola i Göteborg (Chalmers), Stockholm ( KTH) och Lund (LTH) och där har vi gått i 2 år nu. Om allt går väI, lär vi om två till tre år vara civilingenjörer. Redan förra sommaren var vi på CVA, dock bara i tre veckor. Under den tiden fick vi lite allmän orientering samt gick omkring på olika avdelningar, en vecka på var. Nu i år däremot, placerades vi på en avdelning hela tiden för att vi skulle komma in i och lära känna en apparat ordentligt. Tillsammans med kadett Eriksson placerades jag på flygradio. Vi visste redan från förut ungefär hur vår vistelse på CVA skulle komma att gestalta sig och vi kände oss inte helt främmande inför det väldiga komplex som CVA utgör. Ändå kunde vi inte låta bli att förundras över en del saker, som detta, att det sprids en sådan mängd papper i alla sammanhang. Jag för min del har dock ingen erfarenhet av någon större civil verkstad, så något jämförelsematerial har jag inte, och det kanske är det som gör att man förvånas. Alltnog, på morgonen traskade vi då upp till vår avdelning (alltför tidigt tyckte vi) där vi blev hjärtligt välkomnade och mycket väl emottagna. Vi fick hämta ut var sin imponerande verktygslåda (efter lite pappersskrivande) och tilldelades en provbänk, en station och instruktionsböcker till densamma. Glada i hågen satte vi igång och började med att slå på instrumenten, vilket vi galant klarade. När vi sedan började läsa, dämpades dock vår iver en del; vi förstod då inte mycket. Här förklarades t. ex. att en viss del av apparaten fungerade som en helt vanlig ditt och datt och det var ju nog så riktigt och bra bara man visste hur en helt vanlig ditt och datt fungerade och det visste inte vi. Jag måste dock till vårt försvar säga, att under de två åren vi läst på högskolan, har vi i huvudsak läst allmänna ämnen, mycket matematik, fysik och en del teoretisk elektroteknik. Tillämpade ämnen, som t.ex. telekommunikation, kommer vi att läsa bl. a. i år, så det vi kunde om radio innan vi kom hit, var i det närmaste ingenting. Dock, vi gjorde som vi blivit tillsagda, kallade på hjälp om det blev stopp någonstans och det hade det ju blivit inom oss. Med några frågor och förklaringar reddes problemet faktiskt upp så att vi förstod (läs: trodde oss förstå) vad som menades och vårt humör steg därvid avsevärt. När vi sedan helt på egen hand lyckades få fram ett utslag på en uteffektmeter och det stämde med uppgivna värden kände vi oss verkligt stolta, även om det inte var så att säga vårt fel att den visade rätt. Det tog inte så många dagar innan vi började känna oss riktigt hemtama bland instrument och böcker och kom in i språket så att vi ungefär förstod vad som menades. Läst lite scheman hade vi gjort förut, men nu lärde vi oss också utseendet på en del komponenter och vi kunde till och med finna motsvarande punkter på schemat och i apparaten. Och vad vi diskuterade på fritid? Jo naturligtvis det vi var helt uppfyllda av: radio hit och radar dit. Nu när vår tid här nästan är ute, känner vi oss som garvade radiokännare (jämfört med vad vi var förut åtminstone!) tack vare den goda handledning vi fått och slänger nu obehindrat facktermer omkring oss. Det i vårt tycke verkligt fina med utbildningen här på CVA är att vi kommer i handgriplig kontakt med instrument och apparater. På högskolan behandlas allting teoretiskt och det är någon gång under laborationerna som man stöter på instrument, och dessa ser för den oinvigde nästan skräckinjagande ut. Inom CVA, som har stora resurser, finns ju massor av fina instrument av olika slag. Vi har fått arbeta med dem, suttit och labbat med t.ex. oscilloskop och lärt oss hur man ställer in dem och använder dem. I och med att man kommer underfund med hur de fungerar, försvinner också den känsla av rädsla man haft och man vågar ta i knappar och rattar.
Inger-Lena Hultberg på 60-talet PRYO1970 hade CVA en PRYO-handledarkurs för 13 man och en dam. Kursen omfattande orientering om nuvarande och framtida skolsystem i högstadierna, en studie om eleven i företaget samt information om hur skol- och yrkesorientering skulle lämnas. Därutöver fick eleverna utföra grupparbeten, där de fått redogöra för hur de ansåg att eleverna skulle behandlas. Vid avslutningen var förste rektor Bror Gustafsson, studierektor Lars Erjö och yrkesvalslärare Kjell Dahlgren närvarande. Under 70-talet pryade många skolelever på CVA. Intresset var som störst för tele och motorer.
Praktik under utbildningPå utbildningssidan arbetades det också med praktik. Det arbetet gällde främst elever vid grund- och gymnasieskolorna. 1978 gav kursledare Per-Olof Olsson en orientering: "Vid Arbogaskolan har man på Verkstadstekniska linjen en gren för verkstadsmekaniker. Utbildningen är tvåårig och sista läsåret är förlagt till vår motoravdelning där eleverna får sin praktik. Det senaste läsåret har vi haft sex elever och de har nu alla fått anställning hos oss från den 29 maj. Välkomna, får man väl säga! Det finns andra grupper som också behöver företagspraktik. Ett tiotal elever med olika yrkesinriktning - däribland elever från andra skolområden än Arboga - har haft möjlighet att praktisera här på olika arbetsplatser under läsåret. Ett 30-tal PRYO-elever från årskurs 9 har vi fått bekanta oss med i tvåveckorsperioder. I det sammanhanget har i år också gjorts försök med en hel veckas PRYO för årskurs 8 istället för som tidigare tre halv dagar." Om ett annat försök sade Per-Olof: "Eleverna på mellanstadiet har fått tillfälle att följa med mamma eller pappa till jobbet. Det har slagit väl ut och ett 30-tal barn har tagit den chansen."
Rektorn pryar i verkstan.Ola Wennström från Engelbrektskolan, Gunnar Bjurén från Gäddgårdsskolan och Åke Bergström från Vasagymnasiet praktiserade vid CVA 1982. De följde alla tre i fjorton dagar motorernas vandring genom verkstan från demontering till leverans. Bakgrunden var att Arbogas skolledare genomgick en tvåårig utbildning. Ett led i den utbildningen var en tvåveckors praktikperiod på en av arbetsplatserna inom kommunen. Målet var, att vinna ökad förståelse för människan i företaget, och hur barnens föräldrar hade det i vardagslag.
Elevingenjörsutbildning.PÅ 80-talet tog CVA emot flera kuller bestående av tiotalet gymnasieingenjörer till en varvad teoretisk/praktisk utbildning. Efter de årslånga utbildningarna väntade dem kvalificerade arbetsuppgifter vid CVA´s tekniska sektioner. P-O Olsson höll samman trådarna i elevingenjörernas utbildning.
Skolor och lärareCVA utbildningskontor, Åsby gård
I februari 1961 tillsattes en arbetsgrupp bestående av deltagare från Tekniska avdelningen 740, avdelning 956, avdelning 744 och Yrkesskolan 609. Gruppen skulle diskutera utbildning i alla former inom CVA och för CVA personal. I november förelåg arbetsgruppens utredning. Den allmänna meningen var att varje chef skulle vara ansvarig för erforderlig utbildning av den egna personalen. Till chefens hjälp föreslog utredningen bildandet av ett centralt utbildningskontor, placerat på ekonomiavdelningen. Arbetsgruppen hade sett ett mycket nära sammanhang mellan personalfrågor och utbildningsfrågor. Vidare avgavs förslag till instruktioner i utbildningsfrågor för det föreslagna utbildningskontoret, personalkontoret m. fl. Som väsentligt ansågs vara att genomförd utbildningsverksamhet alltid skulle ge ett direkt positivt resultat och ett effektivare och kvalitativt bättre arbete. Vidare menade man att viss del av personalens arbetstid borde generellt avsättas för utbildning. Det påpekades även att en relativt större del för utbildning erfordrades för nyanställd personal och då nya objekt eller arbetsområden skulle upptagas till behandling. Som en följd av denna diskussion organiserades Utbildningskontoret 1962 och Åsby gård inreddes som utbildningslokal. De interna kurserna var därmed från den 1 april 1963 förlagda till kursgården i Åsby. Utbildningen prioriterades högt. Bara under 1968 utbildades 755 elever vid 213 interna eller externa kurser vilket motsvarade 25 utbildningstimmar per anställd. Utbildningsledare var P O Olsson och lärarna Hans Gripenbert, Göran Lundström, Anders Ander och Ove Granberg. Tekniskt biträde var Ingrid Persson.
På Åsby kursgård kom det att bedrivas en mycket omfattande utbildningsverksamhet, allt från grundläggande kurser inom elektronik, radar och radio till specialkurser för i stort sett alla typer av mätinstrument. Inom underhållsverksamheten hölls kurser i mätteknik och felsökningsteknik och på teleområdet hölls kurser i servoteknik, halvledarteknik, digitalteknik, mikrodatorteknik, materiallära, mjuklödning, och teknisk engelska.
Nya lokaler.De nya lokalerna fanns i byggnad 59, gamla RU-baracken, som under årens lopp hyst allehanda verksamhet. Senast huserade Harry Jacobsson där med sina elever i lödkursen (förbindningsteknik). Men han flyttade till telekomponentverkstaden redan i december 1978, och det var då idén dök upp att låta utbildningssidan ta över.
Anders Ander och P-O Olsson bär sin
värdefulla Start II januari 1980 startade renoveringsarbetet. Driftsidans personal åstadkom ett mindre underverk innanför husets väggar. Det konstaterade alla som samlades till invigningen i mitten av juni. Ingen som steg in i byggnaden skulle kunna tro sig om att ha hamnat i en barack från början av 50-talet. Här möttes man istället av moderna, ljusa rum utrustade helt i enlighet med den tidens krav på utbildningslokaler.
Start IIRedan före invigningen tjuvstartade verksamheten i mindre skala. Men det var först efter semestern som lokalerna togs i anspråk i full utsträckning. Bokningen tog Ingrid Persson hand om. "All utbildning kommer självklart att få företräde till utrymmena", sade Ingrid. "Vi på 8125 kommer att planera inbokningar ett par månader i förväg, och då tar vi också hänsyn till att det kan dyka upp kurser med kort varsel".
Ledarskiften på Åsby.Utbildningsledaren P O Olsson pensionerades 1984 efter 23 år. Läraren Ove Granberg slutade, även han efter 23 års verksamhet. Göran Nordström tillträdde våren 1984 tjänsten som chef för Teknikutbildning, AM70 en av sektionerna inom avdelning Mätteknik. Han kom därmed att ansvara för de tre enheterna Programmering Mät- och Styrteknik, Förbindningsteknik och Teleteknisk utbildning. Sektionen satsade på den kommersiella inriktningen och avsåg att sälja sina kurser både inom och utanför företaget. Företagsanpassade kurser fanns med i planerna, liksom kurser med administrativ inriktning. FORTRAN, PASCAL, ASSEMBLER och en tvådagars intensivkurs i BASIC är ytterligare några av de områden där sektionen kom att erbjuda utbildning. Hans Gripenbert gick i pension våren 1985. Han ersattes av Björn Andersson och Lizzie Hamnström avlöste P-O Olsson som kursledare i augusti 1985.
"Alla anställda ska nås av utbildning SERVICE. Kursutbudet ska utvecklas och breddas, så att det hela tiden står i linje med företagets utveckling och inriktning. Vårt utbildningspaket består av fristående block och behandlar både grundläggande ut bildning och systemutbildning. Vi måste också anordna fler språkutbildningar. Vi räknar med att "teknisk engelska på två nivåer" blir verklighet i Arboga redan i början av 1986. Jag ser fram mot årets kull av elevingenjörer består av 14 friska krafter." Lizzie Hamnström och Ingrid Persson jobbade tillsammans inom sektion Personalutveckling.
Flygvapnets tekniska skola (FTS), Västerås. 1944 - 1972Flygvapnets tekniska skola startade sin verksamhet i Västerås 1944 och omfattade till att börja med endast mästarkurser samt kompletteringskurser för eltekniker (omskolningskurser för f.d. signalister och instrumentmekaniker). Efterhand som den tekniska utvecklingen gick framåt med stormsteg och flygmaterielen blev alltmer komplicerad, så uppstod ett behov av en för flygvapnet tillrättalagd teknisk grundutbildning av de blivande flygteknikerna. Flertalet av dem, som söker anställning som hjälptekniker och extra tekniker, har tidigare genomgått yrkesskola, men denna räcker som regel icke till som teknisk grund för vidareutbildning på flygvapnets tekniskt avancerade flyg- och markmateriel.
Flygvapnets radarskola (FRAS), F2 Hägernäs. 1948 – 1974
Efter 2: a världskrigets slut började man räkna med radarn som en fjärde försvarsgren. Det svenska försvaret utrustades därför under de närmaste åren efter kriget med en hel del radarmateriel som köptes i utlandet. Vad vi emellertid inte kunde köpa var personal som skulle sköta dessa radarstationer. Utbildning av radarpersonal var ett brännande problem. I samband med organisationsändringen år 1948 uppsattes därför Flygvapnets radarskola vid F2. Från början hade FRAS den relativt blygsamma uppgiften att utbilda 20 st. radartekniker och 250 st. värnpliktiga radarobservatörer och radarmekaniker per år, men behovet har vuxit med åren och FRAS har nu till uppgift att varje år utbilda c:a 700 elever. Radarskolans materiel omfattade bl. a. ett femtiotal radarstationer. Dessutom fanns en förnämlig laborationsutrustning för praktisk utbildning i el- och radarteknik, till stor del konstruerad och byggd vid radarskolan. FRAS hade på 1960-talet för små resurser för utbildning av underhållspersonal på den nya materielen. Eftersom dessutom ett ackumulerat grundutbildningsbehov förelåg (radar-, halvledar- och servoteknik etc) måste någonting göras. Därav kom sig att FFTS organiserades.
Flygförvaltningens teleskola (FFTS), Västerås. 1963Utbildningschef var alltsedan starten 1 driftsingenjör Olle Stjernhult. Han hade första verksamhetsåret endast fyra lärare till sitt förfogande (K E Frykman, L Mattsson). 1969 var det tjugo man som svarade för undervisningen. Organisationsmässigt hade skolan fyra sektioner, en för flygtelemateriel, en för radiolänk, en för sambandsmateriel och en Planeringssektion. Telematerielkurserna var huvudsakligen förlagda till Västerås. Kurstidens omfattning kunde variera från tre dagar (allmänorienterande kurser) till ca 12 veckor för materielspecifika kurser, exempelvis PS 01 eller PN-50. Eleverna kom från hela landet, dels rekryterade från flottiljerna och dels från de centrala verkstäder CVA, CVM och CVV.
Flygvapnets Halmstadsskolor. 1972Flygvapnets Tekniska Skola (FTS)Vid FTS utbildades de personalkategorier som underhöll Flygvapnets flygplan och anslutna kringutrustningar vid flottiljer och verkstäder. Skolan erbjöd således en grundläggande utbildning som avsåg en teknisk förståelse inför efterföljande specialutbildningar.
KorrespondensskolorBåde NKI-skolan och Hermods hade en mängd specialkurser för teletekniker på 50- och 60-talet. För många CVA-are, inte minst elever vid yrkesskolan, var korrespondenskurser ett värdefullt steg mot ett förbättrat CV. Ex. Hermods. Teleteknisk mätteknik, Pulsteknik, Halvledarteknik. Ex. NKI. Instrumentteknik.
|
|||||||||||||||||||||||
