|
S14 på F3
Större
bild
S14 från F11
Fjällstork i Kiruna
| Data och prestanda S14 | | Motor | Argus AS 10E
240hp | | Spännvidd | 14,3m | | Längd | 9,90m | | Höjd | 3,20m | | Tomvikt | 985kg | | Flygvikt | 1320kg | | Maxfart | 175km/h | | Topphöjd | 5200m | |
Bakgrund
Det tyska luftfartsministeriet ställde 1935 en förfrågan till flera
flygplanstillverkare om ett nytt sambandsplan för Luftwaffe med
speciella start- och landningsegenskaper.
Företaget Fieselers prototyp var med stor marginal det mest avancerade
STOL-flygplanet, (Short Take Of and Landing). En fast framkantsklaff, så
kallad slot gick längs hela framsidan på vingarna, medan baksidan, inklusive
skevrodren, hade en flerdelad klyvklaff. Detta gav planet unika
egenskaper.
Vingarna kunde dessutom vikas in mot flygkroppen, för att underlätta
transporter. De långa landställsbenen hade en stötdämpare med en
slaglängd på hela 450 mm. Detta medgav landning på de mest skiftande
underlag.
Under flygning utan belastning på landställsbenen såg flygplanet mycket
långbent ut, därför smeknamnet ”Storken”.
Den första prototypen, Fi 156A, flög på våren 1936. Den drevs av
motor på 240 hk som gav den en toppfart på enbart 175 km/h. Storken
kunde flyga så långsamt som 50 km/h, starta i en lätt motvind på mindre
än 45m och landa på 18m.
Dessa flygegenskaper utnyttjade de så kallade Fjällstorkarna, som 1944-45 var
baserade i Kiruna och bl.a. gjorde stora insatser för att bistå
flyktingar som kom över fjällen. Se en 3,5 minuter lång
film om Fjällstorkarna
Flygplanet beordrades omedelbart i produktion och det första Fi
156A-flygplanet levererades till Luftwaffe i mitten av 1937. Senare kom
Fi 156C som i praktiken var en "flexibel" version av A-modellen. Olika
modeller utvecklades under produktionstiden betecknade med C-2, C3, etc.
Sammanlagt tillverkades under åren 1937-1945 omkring 2 900 Fi 156, de
flesta C-modeller. De allierade erövrade åtminstone 60 Storchflygplan
under kriget och ett av dem kom att bli personligt flygplan för
fältmarskalk Montgomery.
Storken unik på flera sätt
En Fieseler Storch var sannolikt det sista flygplanet som sköts ned i en
luftstrid på västfronten. Piloten Duanes Francies och hans observatör,
löjtnant William Martin, ur den 5:e US Army Division, upptäckte, under spaning efter markmål från sin Piper L-4, en Storch som
cirklade under dem.
De två männen öppnade eld med sina Colt.45 pistoler!
Storken singlade till marken och Francies och hans observatör kunde ta
två tyskar tillfånga.
Bortsett från att det sannolikt var det sista Luftwaffe planet som
förlorades i väst var denna Storch, vad som är känt, också det
enda plan som sköts ned med handeldvapen under andra världskriget.
Storken i Sverige
Redan 1938 beställdes två exemplar för utprovning.
Efter dessa prov som eldlednings- och spaningsflygplan beställdes 8 fpl
1939. Sex levererades 1940 och placerades på F3.
1941 beställdes ytterligare 12 plan. Dessa kom att levereras först 1943
med beteckningen S14B
Totalt tillfördes flygvapnet 26 ”Storkar”, bland annat några av de plan som
landade i Sydsverige under kriget
Inom flygvapnet användes S14 i huvudsak vid förbindelse- uppdrag. Sådana
uppdrag utförs i dag vanligen med helikopter.
Avveckling
S14 avvecklades 1961.
Elsystem: 24 DC
Avionik: Flygradio FR-2
|
