|
Utveckling av
avioniksystemen, den flygburna elektroniken,
var en förutsättning för flygvapnets inriktning på enhetsflygplan med
piloten som operatör
Före elektronikens intåg, tidigt under 1940-talet talet försåg enskilda
flyginstrument föraren med nödvändig information för att flyga under
dåliga väderförhållanden.
Redan 1929 genomförde en amerikansk pilot start, flygning och landning
utan sikt. I Sverige
genomfördes detta 1934.
De sex instrument som ansågs nödvändiga var:
-
Höjdmätare
-
Fartmätare
-
Sväng-gir indikator
-
Variometer
-
Horisontgyro -
Kursindikator
Begreppet avionik fick allmän spridning under början av
1970-talet. Dessförinnan utgjorde instrumenten, radio, radar,
navigeringshjälpmedel, bränslesystem, motorstyrning, mm individuella
system ofta mekaniska eller elektromekaniska.
Avioniksystemen har vuxit fram runt flygföraren för att i ökande grad
underlätta pilotens roll vid normal flygning, navigering och landning men
också för att stödja eller möjliggöra olika uppdragstyper.
Inom det svenska flygvapnet har denna utveckling varit prioriterad genom
att våra systemflygplan varit ensitsiga. Möjligheter att minska
belastningen på föraren har i detta sammanhang varit styrande.
Avionik är numera en sammanfattande benämning på all elektronik,
integrerad i luftfarkoster som är av betydelse för flygningens säkra och
effektiva genomförande.
Exempel på detta är funktioner som:
Vidare funktioner för att
genomföra ett specifikt uppdrag - den taktiska avioniken t ex:
-
Skyddad kommunikation och datalänkar
mellan mark-systemen och andra flygplan
-
Igenkänning och identifiering
-
Målinfångning och målinmätning
-
Siktning
-
Beväpningsadministration
-
IR och FLIR
-
Varning och motmedel
Den ytterst snabba
tekniska framsteget inom avionikområdet har möjliggjorts av utvecklingen
inom elektronikområdet i allmänhet och då främst inom områdena
mikroelektronik och datatekniken. Se
Elektronikutvecklingen
Se även:
- Avionikutvecklingen
1936 – 1990
- Tidslinjen Avionik
Skrivet av Stig
Hertze
Senast uppdaterad 2013-10-03
|
