Bakgrund Den optiska luftbevakningen startades av armén under 1920-talet. Uppgiften var att flygplan skulle upptäckas så snart som möjligt med hjälp av syn och hörsel från Ls-torn. Iakttagelserna rapporterades med telefon till centraler där rapporterna plottades in på stora kartor. Beslut togs där om insatser skulle göras med Luftvärn eller jaktflyg. Kedjan var lång och tog tid och under de första krigsåren konstaterades att anfallande flygplan hann passera innan åtgärder kunde sättas in. Jaktcentraler och JaktLs Med de snabbare flygplan som andra länder börjat att använda under andra världskriget framstod de långa tiderna från iakttagelse från Ls-torn till startorder för jaktflyg som oacceptabla. För att tillgodose jaktflygets behov av snabbare förvarning växte ett eget luftbevakningssystem fram för flygvapnet under de sista krigsåren parallellt med arméns territoriella luftbevakning. Särskilda centraler för jaktflyget, jaktcentraler JC, inrättades vid jaktflottiljerna. Runt känsliga platser upprättade flygvapnet egna luftbevakningstorn (jakt-Ls) som med radio kunde informera till JC och efter tillstånd även direkt till flygplan i luften. Dessa torn kallades också Radio-Ls. Dessa Ls-torn bemannades med flygvapenpersonal och radion var inledningsvis en modifierad Fr-III. Vid flygbaserna fanns en radio- och telefonutrustad ledningsbuss (KPL-bil). Till jaktflygplanens uppställningsplatser anslöts en telefonutrustning kallad Tfn-43. 1944 började flygvapnet använda radarstationer (ER-IIIB) för luftbevakningen vilket ytterligare förkortade startordertiderna. Vid krigsslutet maj 1945 hemförlovades krigsförbanden och arméns luftbevakningsorganisation lades i malpåse och flygvapnets Ls-organisation upplöstes. Överföring till flygvapnet 1944 tillsatte ÖB en luftförsvarskommitté för att föreslå en ny organisation för luftförsvaret. I ett första preliminärt betänkande den 1 juni 1945 framhöll kommittén nödvändigheten av ett starkt luftförsvar och att detta var förutsättningen för att det totala försvaret överhuvudtaget skulle kunna fungera. De motiv som framfördes för att överföra luftbevakningen till flygvapnet var: -
En nödvändig förutsättning för jaktflygets stridsledning -
Flyget var mer beroende av luftbevakningen än luftvärnet -
Flygvapenövningarna var i hög grad beroende av luftbevakningen -
Ekoradioorganisationen för luftbevakning tillhörde flygvapnet. Den 8/11 1948 beslutade ÖB att luftbevakningen skulle överföras till flygvapnet från den 15/11 1948. Detta blev starten med uppbyggnad av bland annat Stril-50 och Stril-60. Nya radarstationer anskaffades och den optiska luftbevakningens roll utreddes. Erfarenheter från övningar inom Sverige och från utlandet visade att ett starkt nät av moderna radarstationer inte garanterade upptäckt av lågt flygande flygplan. Den optiska luftbevakningen byggdes ut och kom att bestå av 1323 Ls-torn och 55 Lgc. Den optiska luftbevakningen med Ls-torn, Lgc samt tråd- och radiolänkförbindelser började med tiden att dra allt högre underhållskostnader. 1993 togs beslut om att avveckla den optiska luftbevakningen vilket var fullbordat juni 2001. Skrivet av: Arne Larsson AEF Källor: Senast uppdaterad: 2015-12-01
| 
