|
Talfyr
301
Transportabelt montage
Större bild
"Talking beacon"
Ur "Ett år i luften" |
AGA utvecklade i början på
1950-talet en talande radiofyr. Denna talfyr, FV beteckning 301,
anskaffades av flygvapnet som komplement, bland annat till den manuella
pejlen FRP-3 i det ensitsiga jaktplanet J29, då talfyren bedömdes minska
belastningen på föraren vid navigering.
Denna typ av fyr var vid introduktionen ensam i sitt slag då den inte
krävde någon speciell utrustning i flygplanet utom den ordinarie
flygradion.
Detta innebar att alla flygplan i flygvapnet med VHF-radio kunde
utnyttja detta nya navigationshjälpmedel.
Talfyren var i princip en VHF sändare, som inom frekvensområdet 108 till
118 MHz sände ut bäringsangivelser i form av talmodulerade signaler över
ett roterande antennsystem med två antennmattor och en toppantenn.
Eftersom bäringsangivelsen sänds åt två håll samtidigt och
rotationshastigheten för antennsystemet var ca
1¾ r/minut fick flygplanen bäringsangivelse var 17:e sekund. Dessutom en
identifieringssignal var 30:e sekund som anger fyrens placering.
Talfyren sände utöver denna identifieringssignal, bäringsangivelserna
som lästes upp av en röst som angav bäringen till den aktuella fyren.
Exempelvis betydde TVÅA TVÅA bäringen 220 grader.
Meddelandet ändrades när den roterande riktantennen vridit sig 20
grader, då hördes TVÅA FYRA för bäringen 240 grader.
Hörde man dessa båda bäringsuppgifterna lika starkt befann man sig på
bäringen ca 230 grader.
Noggrannheten angavs till ca ±5 grader.
För att underlätta identifieringen av fyren hade vissa fyrar manlig röst
andra kvinnlig. Dessutom gav vissa fyrar bara udda bäringar medan andra
gav bara jämna bäringar.
I Underrättelser från
flygledningen UFL nr 2-3 1953, berörs talfyren med:
”Den så kallade talfyren har nu används i flygvapnet i över ett års
tid, och dess egenskaper är uppskattade bland den flygande personalen.
Fyrens popularitet har sin grund framförallt däri, att en förare snabbt
och enkelt kan få en bärings angivelse utan att anlita mark pejl-
organisationen. Dessutom behöver en förare, som är desorienterad, inte
längre avslöja detta. Han kan istället i tysthet fråga fyren till råds,
vilket kanske känns trevligare för många”
Det svenska systemet med talfyrar avvecklades i början av 1970-talet
Skrivet av Stig Hertze
Källor:
Flygvapnets
Navigeringshandbok 1977
Beskrivning Talfyr 301B Utg.
3 1962 (Pdf-fil 15MB)
Senast uppdaterad 2019-01-03
|
