Järnridån i norr
Större bild


Den slutliga järnridån. Från Norra ishavet till Svarta havet i söder
Större bild


Järnridån över land

 




Järnridån över hav

 

J32 Lansen över Östersjön
Målning F11 Museum



Signalspaningsfartyget Orion
Operativ från1985
Större bild





Lägeskarta sent 1980-tal
F11 Underrättelsepluton
Större bild




Identifiering av Sovjetisk TU 95 över Östersjön
Större bild



Del av Sveriges hotbild. Landstigningsövning av marininfanteri från Pormornik svävare.
Större bild




USS IOWA provskjuter sina 41cm kanoner utanför Bornholm
Större bild

Järnridån.

Den norra delen, en järnridå till havs

Östersjön, fredens hav eller en vallgrav mellan öst och väst?

Läget efter andra världskriget

En helt ny militärpolitisk situation uppstod i östersjöregionen efter andra världskriget. Genom den ryska ockupationen av de baltiska staterna och inrättande av ”vänligt sinnade regeringar” i Polen och östra Tyskland som från 1955 ingick i Warszawapakten.
Sovjetunionen hade återfått sitt strandområde i Östersjön som de förlorat 1918 med Brest-Litovsk fördraget och därtill avsevärt utökat det.

Därmed uppstod i själva verket en förlängning av järnridån, från vad Winston Churchill förutsåg i sitt Fultontal. Nu över hav från Stettin, norr om Östtyskland och Polen, öster om de ockuperade baltiska staterna och in i finska viken.

Läget på denna gräns i Östersjön är långt från oomtvistat, utan närmast en fråga av navigationsteknisk natur. Detta kan delvis förklara många av de incidenter som förekom i dessa farvatten under det kalla kriget.
Dessutom utökade Ryssland ensidigt territorialvattengränsen från 4 till 12 nautiska mil (22 km) från närmaste land

Utanför denna järnridå till havs, var det ytterst viktigt från svensk sida att bevara Östersjön som ett fritt hav.
Mot denna uppfattning stod under många år Sovjets krav på att Östersjön endast skulle vara tillgängligt för strandstaternas militära styrkor.

Denna sovjetiska inställning hade fått till följd att NATO:s militära närvaro i Östersjön omöjliggjordes. För Sveriges del var det viktigt att NATO kunde operera med sina stridskrafter i Östersjöregionen och därmed hävda det internationella vattnet som stöd för Sveriges ståndpunkt.

Ryssland hade ingen framgång och Östersjön förblev fortsättningsvis ett öppet hav med internationellt vatten med rättigheter som är oomtvistade.

Läget 1947-1955

De växande motsättningarna mellan de forna allierade under slutet av 1940-talet, hade medfört att Östersjön snabbt fick en ökad strategisk betydelse genom sitt läge med gränslinjen mellan väst och öst och genom båda parters vitala intressen inom området.
Inledningsvis oroade västmakterna sig för de så kallade spökraketerna som man misstänkte kom från nya anläggningar i de baltiska staterna, uppbyggda med materiel och utrustning från Peenemünde.

Av förklarliga skäl var den ryska luftbevakningen av det baltiska luftrummet och östra delen av landet outvecklad under senare delen av 1940 talet. Utan större risk genomfördes en mängd fotospaningsuppdrag av RAF och USAF över ryskt territorium. Även Flygvapnet företog ett antal överflygningar av ryskt territorium.
Dessa upplevdes av Ryssland som mycket aggressivt, och när övervakningssystem och MIG 15 fanns på plats i början av 1950-talet kom den ryska reaktionen.

Den 8 april 1950. Ett amerikanskt spaningsplan Privateer med 10 mans besättning skjuts ned och störtar i Östersjön. Vid denna attack kunde FRA:s fasta signalspaning registrera den ryska ordergivningen.

Den 6 november 1951 beskjuts ett P4M Mercator ur USAF SO Öland. Planet lyckades återvända till basen i Västtyskland.

Den 13 juni 1952. Flygvapnets DC3 Hugin, skjuts ned av ryskt jaktflyg. Den åtta man starka besättningen omkommer.

Den 16 juni 1952 beskjuter ett ryskt MIG-15 plan ett sjöräddningsplan TP47, Catalina som deltog i sökandet efter DC3.an. Planet nödlandade på vattnet intill ett handelsfartyg, vars besättning bevittnade händelsen.

Detta ryska aggressiva uppträdande innebar en vändpunkt i öst– västrelationerna över Östersjön.
Hotet från andra sidan järnridån, nära Sverige, hade tydliggjorts.

Läget 1955-1990

Detta internationella vatten kom helt naturligt att utnyttjas av Sverige och NATO för insamling och dokumentation av all slags information om WP-staternas aktiviteter, speciellt den sovjetiska. Regelbundet uppträdde flygplan och marina enheter från NATO-länder för informationsinhämtning.

Detta stora intresse motiverades av att på andra sidan järnridån fanns den sovjetiska flottan, dess baser, ubåtsbunkrar och en betydande del av den sovjetiska varvskapaciteten för krigsfartyg.
Vidare anläggningar för förvarning och bekämpning av inkommande fientligt flyg och senare kryssningsmissiler.
Utprovning av nya fartyg och vapen förekom frekvent såväl som stora flottövningar.
Den sovjetiska flottan hade fördelat en betydande del av sina fartygsresurser till Östersjön.
Av speciellt intresse för Sveriges vidkommande var att bevaka sovjets utveckling av fartyg och amfibisk kapacitet med små mobila fartyg och tillgången till marininfanteri.

Sverige hade avsevärda fördelar genom sitt geografiska läge. Med fasta installationer för övervakning och signalspaning från Gotland, Öland och efter vår kuststräcka.
Vidare närhet till baser för flyg och marina enheter som möjliggjorde kontinuerlig övervakning av ett visst område i Östersjön om detta ansågs nödvändigt. Spaningsflyget hade vid detta en central roll.

Den information som FRA och andra delar av totalförsvaret kunde inhämta användes och förmedlades till berörda instanser inom västmakterna, senare NATO. Detta samarbete tog sin början under slutet av VK2 och utvecklat under kalla kriget. Detta som en del i det samarbete som grundlades i överenskommelser 1952 och USA:s säkerhetsgaranti 1961
I aktuell anglosaxisk litteratur kan man i dag läsa att Sverige hade huvudansvaret inom NATO för signalspaning riktad mot Sovjetunionen i Östersjöområdet.

Östersjöutloppen hade en central betydelse för både Warszawa-pakten och NATO. Östsidan hade stora bas- och varvsresurser som var nödvändiga att utnyttjas vid en konflikt  och var därmed beroende av fri passage genom utloppen.
Västsidan som i fredstid behärskar utloppen hade motsvarande intresse att vid en konflikt förhindra att östsidan kunde nå Atlanten, speciellt med östersjömarinens stora antal ubåtar.

Utöver informationsinhämtning uppträdde frekvent fartyg från NATO-länder i Östersjön för att hävda sin rätt till internationellt vatten.
Ett tydligt exempel på detta var när slagskeppet USS Iowa, försedd med bland annat 32 Tomahawk kryssningsmissiler 1985 övar tillsammans med 85 andra NATO fartyg i Östersjön.
Övningens officiella syfte var att verifiera NATO:s förmåga att kontrollera farleder och bevara fri passage till Östersjön.

För Sveriges del, alliansfri mellan NATO-länderna Danmark och Norge och WP-länder i öster och söder, infördes efter Catalinaaffären 1952 en incidentberedskap för att bevaka och hävda vårt svenska territorium över Östersjön.

Skrivet av: Stig Hertze

Källor:

• Filmen Östersjön Fredens hav . En dokumentärfilm från SVT om Östersjön, Europas största legala spioncentrum, där åtta nationer uppträder regelbundet med militära flygplan, och till och med USA och Storbritannien har Östersjön som övningsområde. Svenska jaktpiloter, stridsledare och ansvariga i Försvarsstaben berättar om sina erfarenheter av övervakning och kontakter med främmande flygplan nära våra kuster. Filmat från Blekinge flygflottilj. Sänt 1979-09-25   Längd 42 minuter 38 sekunder

• IBRU Maritime Briefing 1996

• Secrets of signals intelligence during the Cold War and beyond Matthew M. Aid, Cees Wiebes

• Den strategiska utvecklingen i Östersjön efter 1945
  Svensk Tidskrift 1954

• Hotet från öst, stödet från väst. 
  SOU 2002:108 kap 3 och 4

• Sverige mellan öst och väst Svensk självbild under kalla kriget. SUKK rapport nr 11

Senast uppdaterat 2015-06-03