Avtalet mellan
Finland och
Sovjetunionen
var grunden för ländernas relationer åren
1948-1992.
Ett försvarsavtal mellan Finland och
Sovjetunionen hade varit aktuellt redan 1945. Men Sovjetunionen hade
kommit överens med de andra allierade att inte ingå några avtal med
något besegrat land innan fredsavtal hade slutits. När detta hade
skett i februari 1947, väntade man i Moskva på att Finland skulle ta ett
initiativ i frågan.
När ingenting hände föreslog Stalin i ett brev den 23 februari 1948 till
president Paasikivi att länderna skulle ingå ett avtal om vänskap,
samarbete och ömsesidigt bistånd.
Detta inledde en dramatisk period i den finska inrikespolitiken.
Värt att notera är att detta sammanfaller exakt i tiden med det
kommunistiska maktövertagandet i
Tjeckoslovakien.
Detta sammanträffande undgick varken regeringen eller
Folkdemokraterna/kommunisterna som redan den 9 mars tog till gatorna för
att demonstrera sitt stöd för förslaget från Moskva.
Förhandlingar påbörjas i Moskva den 20 mars i en överraskade positiv
atmosfär.
Paasikivi ansåg att Sovjetunionen hade berättigade säkerhetsintressen
att försvara och utgick från att Sovjetunionen endast hade defensiva
ambitioner och genom att gå Sovjetunionen till mötes kunde Finlands
självständighet säkras.
Den 6 april 1948 godkände den finska regeringen fördraget om
vänskap,
samarbete
och ömsesidigt bistånd.
Inför riksdagsbeslutet ökade armén demonstrativt sin militära närvaro i
Hälsingfors och andra åtgärder ledde till att kommunisterna
utmanövrerades.
Riksdagen godkände den 28 april VSB-fördraget som skulle gälla i tio år.
Avtalet innebar att – om Tyskland eller ett land allierat med
Tyskland, försökte anfalla Finland eller Sovjetunionen över Finlands
territorium - skulle Finland kunna be Sovjetunionen om militärt
bistånd.
Trots namnet var det inte fråga om ömsesidigt bistånd, Finland förbehöll
sig rätten att vara neutral vid krig mellan andra stater.
Sovjetunionen
åberopade detta avtal vid två tillfällen.
K.A. Fagerholm
bildar regering i augusti 1958 med en helt ny sammansättning. Den
sovjetiska reaktionen på den nya regeringen lät inte vänta på sig. Den
sovjetiske ambassadören kallades hem och förhandlingarna om ett förnyat
handelsavtal avbröts. Från sovjets sida ansåg man att koalitionen inte
stödde Kekkonens sätt att sköta östrelationerna men också att Fagerholm
kunde bli ett hot mot Kekkonens chanser vid presidentvalet 1962.
Från den sovjetiska ambassaden lät man Kekkonen veta att Moskva
eventuellt skulle föreslå militära konsultationer i enlighet med
VSB-fördraget. Detta ledde till att först Agrarförbundet lämnade
regeringen och sedan till att hela regeringen avgick i december 1958
När Kekkonen efteråt besökte
Leningrad höll
Chrusjtjov ett tal där han gjorde klart att
det inte räckte med att Finland officiellt förde en utrikespolitik som
tog hänsyn till de sovjetiska intressena, utan man fick endast ha
regeringar med partier som också trovärdigt stödde denna politik.
Var en politisk kris
i Finland som utlöstes i oktober 1961, efter att Sovjetunionens
utrikesminister Andrej Gromyko sände en not till Finlands regering med
krav på att omförhandla och förlänga VSB-avtalet.
Oppositionen i Finland hade presenterat Olavi Honka som kandidat i
presidentvalet och Sovjetunionen befarade att Honka skulle närma sig
västmakterna.
Det kalla kriget var påtagligt, framför allt genom den pågående krisen i
Berlin, och därför var Sovjetunionen beroende av att Finland förblev en
neutral buffertstat.
Kekkonen presenterade för den ryska ledningen en plan som skulle
omöjliggöra att Honka valdes. Inför detta drog Honka tillbaka sin
kandidatur.
Efter att Kekkonen mött Sovjetunionens regeringschef Nikita Chrusjtjov i
Novosibirsk i november 1961, drog Sovjetunionen tillbaka krav på
konsultationer om nya avtal.
Kekkonen återvaldes och det är tydligt att Sovjetunionen såg Kekkonen
som en garant för Finlands östliga förbindelser.
Läs även ”Finlandiseringen”
fyller 60 år DN 2008
Skrivet av Stig Hertze
Källor:
Senast uppdaterad: 2013-10-04 |