|
Historien
1931 hade Reginald J. Mitchell
konstruerat Supermarine S6B, som den 13 september samma år vann den
prestigefyllda Schneider Trophy, som världens snabbaste sjöflygplan. Vid
tävlingen som ägde rum
söder om Southampton, uppmättes hastigheten till 547 km i timmen.
1934 sökte Royal Air Force efter ett nytt jaktflygplan.
Mitchell bestämde sig för att använda erfarenheterna från S6B och
försöka konstruera ett nytt flygplan som skulle leva upp till kraven som
RAF ställde
Den första prototypen flög i mars 1936. Flygplanet var byggt i metall
med utmärkande aerodynamiska linjer speciellt de ellipsformade vingarna.
Motorn var på 1030 hästkrafter,
Redan innan RAF:s prestandatester var slutförda
beställdes 310 Spitfire Mark I, som började
levereras under sommaren 1938. Snart tillverkade nästan alla
flygplansfabriker i England Spitfire för att leverera de 4000 plan som
1939 var beställda.
Många versioner av
Spitfire utvecklades efterhand, bland annat en spaningsversion.
Ett stort språng framåt togs med Mark XIV som fick en mycket större
motor, en Rolls-Royce Griffon 65 på 2050 hästkrafter, dubbelt så stark
som den första Spitfiremotorn. Totalt tillverkades över 20 000
Spitfire i en mängd versioner.
Fotospaningsversionen PR Mk XIX levererades till RAF från mitten av 1944
till strax efter slutet av andra världskriget.
Spitfire i Sverige
Efter andra världskriget var flygvapnet i trängande behov av ett
ensitsigt spaningsplan för att ersätta föråldrade spaningsplan vid F11 i
Nyköping.
Den planerade spaningsversionen av SAAB 29
Tunnan S29C var fördröjd eftersom jaktversionen prioriterades.
Det kalla kriget hade i ett slag förändrat hotbilden för Sverige.
Information om vårt närområde var ytterst betydelsefull och låg till
grund för Sveriges politiska och militära agerande.
Som en tillfällig lösning, köptes 1948 50 Spitfire PR Mk XIX från
England med svenska beteckningen S31. Därmed var F11 utrustad med det
snabbaste propellerplanet i Flygvapnet. S31 kunde, genom goda dykegenskaper och ett tillåtet Mach-tal på 0,82, ofta undkomma kritiska lägen. S31 blev avgörande för den tidiga utvecklingen av Flygvapnets spaningstaktik.
Kamerautrustningen
Vid installationen av kamerorna i flygplanet kunde typ och antal
kombineras på olika sätt - allt efter behov.
Vid fullt utnyttjande av det uppvärmda kamerautrymmet fanns tre
alternativ:
·
Två Ska-10 (lodvinkel 5°20) med 25 % övertäckning i bredd
·
Två Ska-12 lod (lodvinkel 8°30) med 15 % övertäckning i
bredd samt en Ska-12 sned (lodvinkel 77°)
·
En Ska-10 lod och en Ska-12 lod samt en Ska-12 sned
Kamerorna manövrerades var för sig, eller samtidigt
vid seriefotografering, från en manöverlåda placerad rakt fram, ovanför
instrumentbrädan. Exponeringsintervallen vid seriefotografering var det
enda föraren själv kunde styra under flygningen.
Avveckling
S31 avvecklades 1955 och ersattes av S29C som började levereras
till förband 1954
Elsystem: 24V DC
Avionik: Flygradio
FR-9 ersatt med FR-7 1953
Skrivet av: Stig Hertze
Källor
- S31 Spitfire Axel Carleson, ÖFS specialnummer 1996
- Svenska Vingar Widfeldt-Hall AHR AB Nässjö 1999
-
F11 museum
-
Wikipedia Supermarine_Spitfire
-
Spaningsflygets omdaning under 50-talet. Lennart Andersson
Senast uppdaterad: 2016-01-13
|
