Magnetic AB
Av Göran
Malmsten AEF
Historiken nedan speglar i första hand den del av Magnetic AB:s verksamhet
som rör tillverkningen av instrument för kontroll och övervakning av
flygvapnets radio- och radarstationer. Historiken bygger på intervjuer av
ledande personer hos Magnetic (Bengt Dahlman, Arne Bernow och
Karl-Erik Malm)
och i någon mån på egna erfarenheter.
1959 och
1969 års kataloger finns som
pdf-bilagor. De visar hur Magnetic utvecklades under dessa år.
En
publikation om
Marinens
signalspaningskompani visar litet grand hur omfattande Magnetics
verksamhet var som leverantör av utrustningar till försvaret.
Försvarets typkatalog
Typkatalogen över mätinstrument innehåller ett stort antal mätinstrument
tillverkade av Magnetic
AB. Specifikationerna i typkatalogen är, de av fabrikanterna, lovade
prestanda. De har noggrant kontrollerats vid CVA i Arboga när instrumenten
levererades.
Intervjuer
Magnetic AB bildades 1953 som Ingenjörsfirman Magnetic av
ingenjörerna Stein Ahlkvist och Bill Åberg.
Företaget organiserades i två avdelningar: Starkström och svagström med
gemensamma produktions- och ekonomiavdelningar.
Företaget växte och fick med tiden följande underavdelningar:
-
Agenturverksamhet
-
Elektriska effektutrustningar
-
Instrument och radarsystem
-
Styrning och data
-
TV och radio
1955
anställdes Olle Wall och Bengt Dahlman (teknisk chef och senare VD).
Bengt
Dahlman berättar
Magnetics första succéprodukt, den automatiska brusfaktormetern, kom till av
en slump. Under åren 1952-54 arbetade jag på David Sarnoff Research center i
New Jersey. Där utvecklade vi då en ny typ av bredbandiga mikrovågsrör med
lågt brus, Travelling Wave Tubes (vandringsvågsrör), avsedda för radar och
mikrovågslänkar. För att kunna mäta brusfaktorn hos ett rör, d v s dess
förmåga att urskilja svaga signaler, gjorde vi uppkopplingar av olika
mätinstrument. Metoden hade den svagheten att vi inte kunde variera olika
parametrar hos röret och kontinuerligt se hur brusfaktorn varierade.
Våren
1954 kom en ingenjör, Bertil Agdur, från det då nyetablerade Magnetic på
besök. Jag visade honom vårt arbete med lågbrusiga rör och hur vi mätte
brusfaktorn manuellt. Då föddes idén om att Magnetic skulle kunna utveckla
ett instrument som automatiskt och kontinuerligt mätte brusfaktorn hos
radar- och radiomottagare. Instrumentet blev mycket väl mottaget hos radar-
och radioingenjörer och var under flera år en viktig del av Magnetics
verksamhet.
Magnetic tog patent på brusfaktormetern och tecknade avtal med Hewlett
Packard, efterkrigstidens stora stjärna inom mätinstrumentbranchen
(numera Agilent Instruments). Detta var en stor prestigeseger för oss.
Magnetic förblev dock den största tillverkaren i världen av automatiska
brusfaktormetrar med export till ett stort antal länder.
Bertil Agdur blev senare professor i mikrovågsteknik vid KTH, samt
generaldirektör för Styrelsen för Teknisk Utveckling, STU.
Bengt
Dahlman utvecklade också lågbrusiga, parametriska förstärkare åt marinen. De
användes för signalspaning.
Backspända kiseldioder användes som kapacitans.
Radarmottagare kunde störas ut med kraftiga signaler som fick kretsarna att
självsvänga. Magnetic kunde lösa detta problem med en typ av
störskyddsmottagare, som såldes till många länder.
Arne
Bernow och Karl-Erik Malm berättar
Det
första instrumentet som tillverkades av Magnetic AB var den automatiska
brusfaktormetern (CH-5) med bruskällorna (S120, X120 och 123).
Vågledarbruskällorna använde lysrör (kvicksilver) som brusgenerator och
diodbruskällan 123 arbetade som temperaturbegränsad diod med hög
anodspänning. Den höga anodspänningen tog bort rörets rymdladdning. Följden
blev en ”hageleffekt” som var proportionell mot strömmen genom röret.
Anodströmmens storlek varierades med glödtrådens temperatur och bruseffekten
kunde bestämmas genom likströmsmätning.
Brusfaktormetern blev patentsökt. Det amerikanska patentet såldes till
Hewlett Packard i USA, där Arne
Bernow
under ett år medverkade som konsult. Hos HP byggdes en enhet med amerikanska
komponenter. Den fick beteckningen HP 340/342. Dessutom konstruerades en ny
generation av bruskällor med brusrör med endast argongas. HP:s
brusfaktormetrar såldes endast i USA.
1958
vidareutvecklade Arne Bernow
tillsammans med
Karl-Erik Malm
brusfaktormetern. CH-5 ompaketerades till modell 110 i 19 tums utförande. En
egen variant av HP 340 konstruerades, modell 113.
1962
konstruerades effekttäthetsmeter, modell 350, för mätning av radiofrekvent
strålning kring i första hand radarsändare. Strålningen mättes inom
frekvensområdet 1 – 10 GHz.
40 år
senare blev det högaktuellt att mäta strålningen kring GSM-sändare.
Människor oroades av den strålning som finns kring mobiltelefoner.
Magnetic tillverkade dessutom bland annat effektmetrar, spektrumanalysatorer
och signalgeneratorer för frekvenser över 1 GHz. Dessa instrument var
avsedda för radarstationsövervakning. Olle Wall konstruerade effektmetrar
och signalgeneratorer och Arne Bernow och
Karl-Erik Malm
brusfaktormetrar och spektrumanalysatorer. Instrumenten var rörbestyckade
(elektronrör användes).
När
Försvarets Materielverk skaffade
navigeringsradarn
PN-67 och
väderradarn PV-30 fick Magnetic AB uppdraget att utveckla effekt- och
brusfaktormätutrustning för övervakning av dessa prestanda.
I
mitten av 1960-talet skaffades 15 radarstationer av typen
PS-15 från Selenia i
Italien. Magnetic fick uppdraget att bygga en prestandameter (modell
2000) med vilken utgående och reflekterad kunde fjärrövervakas i dubbla
sändarkanaler. Samtidigt kunde brusfaktorn fjärrövervakas i åtta olika
mottagarkanaler.
Prestandametern innehöll dessutom en spektrumanalysator och olika typer av
signalgeneratorer.
I
slutet på 1960-talet var tiden mogen för transistorisering av instrumenten.
1970 introducerades en heltransistoriserad brusfaktormeter, modell 117. Den
var avsedd för laboratoriemätningar och produktionskontroll. (Arne
Bernow
blev vid denna tid huvudansvarig för hela instrumentavdelningen)
Radarstationer behöver fjärrövervakas kontinuerligt. Därför byggdes ”radar
monitors”, som mätte utgående och reflekterade effekter samt
mottagarkanalernas brusfaktorer i flera kanaler samtidigt. Dessa ”radar
monitors” kunde med lätthet byggas i olika varianter, vilket var bra
eftersom radarstationerna byggdes i små serier. Monitorerna fick
beteckningar som serie 3000, 4000 och 0xx. De flesta av dessa enheter såldes
till militära användare samt civilt för flygradarövervakning. Magnetic
levererade utrustning till radartillverkare som Philips (Sverige), Signaal
(Holland), Telefunken (Tyskland), Selenia (Italien), Plessy (England),
Thomson (Frankrike) och Hindustan Aircraft (Indien).
Magnetic blev de små seriernas mästare!
Övriga instrument transistoriserades där det var möjligt och nya instrument
konstruerades, exempelvis signalgenerator 412. Även bruskällorna
moderniserades med halvledardioder som brusgeneratorer.
Dessutom tillverkades passiva produkter t ex högeffektavslutningar och
dämpare för vågledarbanden.
När
efterfrågan minskade valde Magnetic AB att tillverka basstationer för NMT
(450 och 900). Tidigare hade man tillverkat sändare för de manuella MTC- och
MTD-systemen. De första NMT 450-stationerna levererades i konkurrens med
Mitsubishi till Televerket 1978.
För
att få tillgång till dessa basstationer köpte LM Eriksson Magnetic AB 1983.
Antalet anställda var då 155 personer.
Magnetic AB levde kvar i Erikssons ägo men en del av verksamheten passade
inte in i Ericssons verksamhet. Instrument och Radarsystem samt
agenturavdelningen avyttrades därför till Ranatek 1989, som fortsatte
tillverkningen och vidareutvecklade produkterna.
Övriga delar som TV-slavsändare och Reportagelänkar avknoppades. Kvar blev
”Radio” (nu kallat telekom).
Namnet Magnetic AB avvecklades och personalen fördes över till olika
Ericssonbolag.
Mer om Magnetic finns att läsa i FHT-dokumentet "Försvarselektronik från svenska leverantörer".
Detta utdrag ur dokumentet handlar om Magnetic.
Uppdaterad 2023-03-08
|
