Gåtan Alger Hiss
Ett spiondrama
i flera akter
Bland vår tids stora spiondramer
intar historien om den amerikanske ämbetsmannen Alger Hiss en
särställning. Som berättelse rymmer den all tänkbar dramatik och den
är så komplicerad att den alltid delat den amerikanska opinionen: de
som ansett honom skyldig och de som betraktat honom som offer för en
komplott. Historien om Alger Hiss är också präglad av att han angavs
av en tidigare partivän, nämligen
Whitaker Chambers. Det har
skänkt
affären en ton av personlig vendetta och
historien har hämtat näring ur de båda männens obestridliga, men
mycket olika begåvningar.
Alger Hiss var i allas ögon
en oklanderlig människa, charmerande,
klartänkt och med en utstrålning av absolut ärlighet. Han såg bra ut
och visste att föra sig i alla sällskap.
Chambers, däremot,
var "kusinen från landet" - korpulent, med dåliga tänder och utan
förbindelser i maktens korridorer. Han var en bohemisk natur, men
utrustad med en glödande penna och stor hängivenhet.
Under 30-talet blev
Chambers kommunist. Det var inte så märkligt. Depressionen skar
armodets spår i det tidigare rika Amerika. Han rekryterades så
småningom till den underjordiska verksamhetens militära gren med
uppgift fungera som budbärare mellan celler inom statsförvaltningen
och den sovjetiska underrättelsetjänsten. Chambers var framgångsrik
i sitt värv. Det berodde på att Roosevelts New Deal öppnade
slussarna för den vänster - liberal eller socialistisk - som
dittills varit utestängd från inflytande inom förvaltningen. Det
innebar att Chambers kunde bygga en mäktig cell inom det amerikanska
utrikesdepartementet.
Alger Hiss karriär
var ett resultat av New Deal. Dess statsaktivistiska politik öppnade
dörren för organisatoriska och handlingskraftiga ämbetsmän av hans
typ. På grund av hans personliga egenskaper gick Hiss karriär som en
kanonkula genom administrationens korridorer och han levererade,
enligt Chambers, oavbrutet material som fördes vidare till de ryska
kontakterna.
År 1938
bestämde sig
emellertid Chambers, under intryck av utrensningarna i Moskva, för
att hoppa av från kommunismen. Det var inte helt lätt att lämna
kommunismen vid denna tidpunkt. De som gjorde det hittades alltför
ofta döda på anonyma hotellrum. Chambers insåg att risken för
likvidering var överhängande, inte minst efter att ha arbetat
underjordiskt. Han planerade sitt avhopp med stor noggrannhet. Ändå
levde han och hans familj ett hårt liv flera år, utan fasta
inkomster och med ständigt skiftande adresser. Det som slutligen
räddade honom från undergång var hans penna. Han frilansade för
olika tidskrifter och till sist fick han fast anställning på
tidskriften Times. Här avancerade han snabbt till chefredaktör.
Det var denna position han hade när han angav Alger Hiss inför
Representanthusets kommitté för oamerikansk verksamhet (House of
Unamerican Activities, HUAC).
Under tiden hade
Hiss avancerat till de högsta tinnarna i den rooseveltska
administrationen. Han var således rådgivare åt Roosevelt vid
Jaltakonferensen och säkerligen även åt Stalin. Därefter fick han
uppdraget att organisera Förenta Nationernas konstituerande möte.
Hiss var med andra ord en toppfigur inom den amerikanska
ämbetsmannakåren - en succé från Harvard Law School.
Nu ställdes HUAC
inför frågan om den skulle lita till de sensationella
angivelserna från den oborstade Chambers, en före detta kommunist
och bohemisk murvel. Det skulle vägas mot Hiss rykte och hans
förbindelser i den absoluta toppen inom amerikansk politik och
kultur.
Problemet ställdes på sin spets när Hiss omedelbart krävde att få
vittna inför kommittén för att under ed motbevisa Chambers
anklagelser. Det fick han och hans första framträdande blev en
framgång. Med sin vanliga charm gjorde han ett gott intryck på
opinionen. Han förnekade att han varit medlem i kommunistpartiet,
arbetat för Sovjet, att han känt kommunister och att han någonsin
träffat Chambers.
Ord stod mot ord
och det talade till Hiss fördel. Hans till synes oklanderliga
karaktär tycktes utslagsgivande. HUAC var därför på väg att backa
och avskriva Chambers påståenden som fantasterier, när en ung
politiker, medlem i HUAC, som anade möjlighen till en nationell
politisk karriär, grep in. Politikern var Richard Nixon som
övertygade HUAC att kalla in Hiss till en konfrontation med
Chambers. Konfrontationen blev den första i en serie katastrofer för
Hiss. Han nödgades erkänna att han känt Chambers under 30-talet, men
under ett annat namn.
Chambers vidhöll sina
anklagelser och gav detaljerade beskrivningar av Hiss spioneri.
Men det räckte inte till ett avgörande i skuldfrågan. Nixon satte
press på Chambers och det visade sig att han hade gömt undan för
Hiss graverande material. När Chambers lämnade kommunismen hade han
för att skydda sig mot risken för likvidation mikrofilmat de sista
dokument som hans cell levererat. Hårt pressad av Nixon lade han
fram dokumenten för HUAC.
De blev den andra
katastrofen för Hiss. Dokumenten innehöll nämligen avskrifter av
hemlig information från utrikesdepartementet - avskrifter gjorda på
Hiss skrivmaskin. Experter konstaterade att typerna på den maskin
som avskrifterna var gjorda på stämde exakt med typerna på Hiss
privata korrespondens.
Saken fick därmed en allvarligare vändning. Hiss stämdes inför
domstol, där han fortsatte att förneka alla anklagelser som riktats
mot honom.
Trots att han hade
hela etablissemanget på sin sida, föll han i rättegången och
dömdes till fängelse - dock inte för spioneri utan för mened.
Juryn hade litat mer på den oborstade Chambers än på den
oklanderlige Hiss. Bevisen mot Hiss var starka, men inte vattentäta
och Chambers rykte var inte fläckfritt. Det stärkte intrycket av att
det var en personlig vendetta. Opinionen delades mellan två läger
som sedan skulle strida om skuldfrågan i 50 år.
För att förstå
den
intensitet som kampen mellan Chambers och Hiss fick i den offentliga
debatten måste man dröja vid Roosevelts New Deal- politik. New Deal
var något nytt och främmande för den individualistiska
privatkapitalismen i USA. Den sökte en bot för depressionen i
kollektiva lösningar och kollektiva organisationer. Det är det
närmaste USA någonsin har kommit en europeisk välfärdspolitik. När
den segrade innebar det ett halsbrytande trendbrott i amerikansk
politik.
Den nya trenden
skulle genom kriget och Roosevelts karisma sträcka sig över fyra presidentperioder.
För republikanerna var tiden en mardröm. Det såg ut som om
liberalerna för evigt tagit makten och republikanerna sökte varje
möjlighet att störta den förhatliga regimen.
Det kalla kriget
med dess idéer om kommunistiska infiltration tycktes ge en
möjlighet att diskreditera demokraternas trovärdighet. Det var detta
mål som föresvävade både Nixon och McCarthy.
Med Alger Hiss som
kommunistisk spion hade de fått en måltavla som kunde skada hela
det liberala etablissemanget.
Reaktionen från liberalt håll blev att försvara Hiss till varje
pris. Hans öde tycktes förknippat med hela vänsterns framtid.
Debatten blev på grund av dessa övertoner oerhört inflammerad.
Häftigheten minskade inte genom att Hiss efter sin korta fängelsedom
under hela sitt långa liv oförtrutet sökte rentvå sig från alla
misstankar. Framgångar avlöste nederlag i den långa kampen. Men
under de 40 år som Hiss slogs för att rentvå sig får man säga att
han i huvudsak var framgångsrik, även om han aldrig nådde ända fram.
Under årens lopp
har det kommit en strid ström av böcker om affären Hiss. Till de
viktigaste hör Chambers självbiografi "Witness" som är en ovanligt
stark berättelse och som räknas som en av de stora självbiografierna
i amerikansk litteratur. Den är präglad av Chambers antikommunism,
men den har en puls och en språklig kraft som gör den läsvärd
oavsett vilken politisk färg man har.
I övrigt grupperar sig litteraturen efter stridens huvudlinje - de
som frikänner Hiss och de som skuldbelägger honom.
Under det senaste
decenniet har dock slutlig klarhet skapats. Det har skett genom
öppningen av ryska arkiv och av de så kallade Venonadokumenten. Av
dessa båda säkra källor framgår det att Hiss utan tvivel var spion
och att Chambers anklagelser var korrekta.
Håkan Arvidsson
är universitetslektor i historia vid Roskilde universitet.
Ovanstående är en något förkortad version av en artikel publicerad
av SVD under strecket 21/4 2004
Vill du läsa artikeln oavkortad,
finns den här i utskriftformat.
|
