|
Tre månader innan slutet av det andra världskriget i Europa hölls på
Jalta en konferens mellan ledarna för krigets segrarmakter.
Konferensen syftade till att uppnå en gemensam europeisk
efterkrigspolitik.
Dessutom behandla bildandet av Förenta Nationerna och avslutningen av
kriget mot Japan.
Konferensen avslöjade en inbördes misstänksamhet, men utåt visades stor
enighet. Oklarheter från Jaltakonferensen orsakade många konflikter
mellan segrarmakterna under inledningen av det kommande kalla kriget.
Jaltakonferensen hölls
den 4–11 februari 1945 mellan USA,
Storbritannien och Sovjetunionen som representerades av Franklin D.
Roosevelt, Winston Churchill och under Josef Stalins värdskap på
Krimhalvön.
Mötet hölls under pågående världskrig. Tyskland och Japan kämpade hårt
mot de framryckande allierade arméerna.
Mötet behandlade följande områden:
- Bildande av
Förenta Nationerna
- Administrationen av ockupationszonerna i Tyskland
- Frågan om krigsskadestånd
- Polens gränser och styrelseskick
- Sovjets deltagande i kriget mot Japan
Mötet enades om att demokratiska val
skulle hållas i Tyskland och i de
befriade länderna i Centraleuropa efter kriget. Underlaget för
regeringarna i Polen och Jugoslavien skulle breddas.
Polens
östgräns skulle i huvudsak följa Molotov-Ribbentrop-linjen (denna
benämning undveks dock). Dessa polska landområden skulle tillfalla
Ryssland. Polen skulle kompenseras för de östliga landförlusterna med
delar av Tyskland.
För det framtida FN,
bestämdes att segrarstaterna Frankrike, Storbritannien, USA och Ryssland
skulle få vetorätt i säkerhetsrådet. Vidare att Vitryssland och Ukraina
skulle ingå som fullvärdiga medlemmar.
Sovjets löfte att
medverka i kriget mot Japan
Det mest betydelsefulla
och konkreta beslutet vid konferensen var Sovjetunionens utfästelse att
tre månader efter Tysklands kapitulation, gå i krig mot Japan i utbyte
mot nya territorier i Ostasien.
För USA och dess allierade i stillahavskriget var detta av mycket stor
betydelse då detta skulle tvinga Japan att strida på två fronter och
därigenom minska förluster för USA och dess allierade.
I ett antal uppskattningar uppgick dessa förlusterna till ofattbara 200
000 till 500 000 döda och 1 till 4 miljoner skadade. Uppskattningarna
var baserade på amerikanska erfarenheter av japansk försvarsstrid och
stridsmoral, som uppnåtts under tre års strider.
Beslutet av president Truman att, sex månader senare, använda atombomben
för att snabbt avsluta kriget mot Japan, ska bland annat ses med dessa
förlustsiffror som bakgrund.
Den amerikanska delegationen var mycket optimistisk beträffande de
resultat som uppnåtts vid konferensen
och såg detta som bevis på att den goda andan i USA och Sovjets
samarbete under kampen mot nazismen, skulle överföras till
efterkrigstiden.
Detta framgår av ett uttalande av Roosevelts utrikespolitiske rådgivare,
Harry Hopkins:
”Vi kände oss verkligen och
djupt övertygade om att detta var gryningen till en ny dag vi alla har
bett för och talat om i så många år.
Vi var fullständigt övertygade om att ha vunnit fredens första stora
seger och när jag säger vi så menar jag vi alla, hela den civiliserade
mänskligheten.
Ryssarna hade visat de kunde vara resonabla och vidsynta och att det
inte rådde något tvivel hos presidenten eller någon annan av oss att vi
kunde samarbeta fredligt med dem, så långt vi kunde
tänka oss
framåt.”
Värt att notera är att det förutsattes i Jalta att regeringarna i
Östeuropa skulle vara vänligt sinnade till Sovjetunionen. Om detta kunde
förenas med löftet om demokrati diskuterades aldrig.
När Stalin
sedan styrde Östeuropas stater mot
så kallade
folkdemokratier istället för demokratiskt valda regeringar,
framstår enigheten i Jalta som vilseledande.
Tron, att Stalin avsåg att hålla sitt ord, skulle visa sig vara helt
ogrundat.
Dock med ett undantag,
90 dagar på dagen efter freden i Europa, inleddes den sovjetiska
attacken mot de japanska ställningarna i Manchuriet. Den 9 augusti 3
dagar efter atombomben över Hiroshima och dagen före atombomben Nagasaki
- då allt förändrades.
En fullständig omvärdering av de sovjetiska målen och
metoderna var förestående, en för USA besvärande tid väntade.
Bland annat att hantera insikten att en av presidentens förtrogne
rådgivare vid konferensen Alger Hiss skulle visa sig vara sovjetisk
spion sedan mitten av 1930-talet.
Detta som en del i ett omfattande sovjetiskt spionage på sin vapenbroder
som avslöjades i
Venona
projektet
Den blivande utrikesministern i USA (1945-47) James Byrnes skulle senare
sammanfatta västmakternas position med dessa ord.
”Det
var inte frågan om vad vi skulle låta ryssarna göra, utan snarare vad vi
kunde få dem att göra”.
Mot denna
bakgrund har Jalta konferensen kommit att ses som ett diplomatiskt
nederlag för USA.
Vill du veta mera om viktiga händelser under kalla kriget?
|
