Ur
Dagens Nyheter
Den 21
februari 1949
Detta är en del av en artikelserie om
Sabotagefaran
i Norrland
”Föreberedelser för sabotage vid krigsfall bedrivs nu så systematiskt i
överensstämmelse med kommunisternas internationella mobiliseringsplan
att det är högst angeläget att utan dröjsmål och krumbukter inrikta den
svenska beredskapen på själva huvudproblemet”.
”.. hur
långt föreslår hemvärnet i gruvsamhällena och vid kraftanläggningar där
väldiga värden är representerade. Även om industrivärnet vid dessa verk
är särskilt starkt, räcker det inte långt mot en organiserad
sabotagerörelse som har så stark förankring i arbetarstammen. Den
industriella mekaniseringen är ömtålig, kraftledningar och järnvägsspår
ligger blottade i ödemarken. Möjligheterna att skada materieldepåer,
transformatorstationer, radioanläggningar, centraler för ledning av
olika slag är givetvis större inom distrikt när antalet förrädiskt
sinnade är mångdubbelt större än på andra håll.
Under senare tid har man lagt märke till en livlig underjordisk trafik
på flera av dessa orter. Instruktörer har anlänt söder ifrån, - de
uppträder ofta som vanliga arbetssökande, ibland är de högt
kvalificerade. Partimedlemmar specialkommenderas till utbildningskurser
för att senare återvända som lärare och ledare inom de illegala etapp-
och cellbildningar som håller på att upprättas”. |
Rädslan för att
svenska kommunister skulle sluta upp på fiendens sida vid ett sovjetiskt
anfall på Sverige låg bakom en omfattande personövervakning efter andra
världskriget.
Det röda hotet togs på största allvar.
Omedelbart efter andra världskriget började den allmänna
säkerhetstjänsten, som byggts upp under andra världskriget, att
avvecklas. All registrering av kommunister förbjöds.
Under 1947 började världen polariseras i en kommunistisk och en
antikommunistisk värld. Järnridån delade
Europa.
Osäkerheten om Sovjets långsiktiga avsikter ökade allt mer, överallt i
Europa var kommunismen på frammarsch.
Pragkuppen, i februari 1948, blev för
västvärlden det slutgiltiga beviset på Sovjetunionens expansiva
avsikter.
Därefter blev det åter tillåtet att registrera och övervaka
kommunister i Sverige.
Statspolisen, med av riksdagen fördubblad budget, inledde omedelbart en
omfattande inventering av alla kommunistsympatisörer i landet.
Spionaffärerna med Hilding Andersson och Fritjof Enbom, Koreakriget och
det första sovjetiska kärnvapenprovet 1949 påverkade i hög grad tonläget i den allmänna debatten.
Detta kan delvis förklaras av att Sveriges Kommunistiska Parti endast 5 år tidigare, en kort tid i det allmänna medvetandet, inte var en självständig svensk organisation, utan en sektion av den Kommunistiska Internationalen, Komintern, med säte i Moskva.
Händelserna i det sovjetdominerade Östeuropa verkade stödja teorin att
Sveriges Kommunistiska parti, SKP och alla de svenska partimedlemmarna,
skulle sluta upp på fiendens sida vid ett sovjetiskt anfall.
Mot denna bakgrund kan man förstå varför säkerhetstjänsten, och
betydande delar av den allmänna opinionen, uppfattade varje enskild
kommunistsympatisör som ett hot mot rikets säkerhet.
I princip var alla massmedier – med undantag för de kommunistiska
tidningarna – vid 1940-talets slut överens med de demokratiska partierna
och säkerhetstjänsten om att Sovjetunionen var det stora hotet mot
Sverige. Risken för ett tredje världskrig – och en sovjetisk invasion i
Västeuropa – ansågs överhängande.
Säkerhetspolisens hotbild från denna tid framgår av den offentliga
utredningen SOU
2002:87 kap 6
Skrivet av: Stig Hertze
Källor:
Det röda hotet, Ekengren & Oscarsson Nordic Academic Press
SOU 2002:88, Politisk övervakning och personalkontroll
SVD 8/8 2002, Sveriges hemliga övervakning ännu tabu
Senast uppdaterad: 2017-04-27 |