|
Den kompletta radioprovaren
Schema över Radioprovaren
Flygradioinstallationen i J26 |
Under andra världskriget fick flygvapnet genom nödlandade flygplan
möjlighet att prova flygradioinstallationer inom frekvensområdet 100
till 150 MHz. Genom att denna frekvens möjliggjorde kvartsvågsantenner
lämpade för mindre flygplan uppnåddes överraskande resultat, med
räckvidder upp till 250 km mellan mark och flygplan på 5000 m höjd.
När de första J26 Mustangerna landade på F16 fick man improvisera på
divisionsnivå genom att ett flygplan blev markradiostation eftersom
FR-7,
som radiostationen SCR 522A kom att heta i flygvapnet, matades med
24 volt likspänning från flygplanets elsystem.
Så småningom löstes detta genom att anskaffa ett nätaggregat utvecklat
av ASEA. Detta utförande blev
FMR-5 som aktuella trafikledartorn
utrustades med. Dessutom med en pejl
FMRP-5.
Problemet var att innan flygning, skulle radion i flygplanen provas.
Detta skedde genom ett anrop till trafikledaren med
”förbindelsekontroll” som vanligen kvitterade med Femma Nia
För att minska belastningen på trafikledaren tog flygförvaltningen fram en enkel
provutrustning som skulle användas på divisionsnivå, för kontroll av
radiofunktionen.
Utrustningen som i sin enkelhet fungerade på följande sätt:
-
En klämma fästes runt antennen.
-
Vid sändning detekterade genom en diod
förekomsten av radioenergi som visades genom ett utslag på
mätinstrumentet.
Alltså fungerar sändaren.
-
Mottagarens funktion verifierades genom att på
manöverlådan aktivera en summer, som med sitt bredbandiga brus
aktiverade mottagarens brusspärr.
Därmed fungerade mottagaren.
Skrivet av Stig Hertze
2019-02-16
|
