Aktuell Tidsperiod

 

 

 

Nya hot mot flygplan under kalla kriget

Varnarutrustningen i flygplan anpassades successivt till dessa nya hot


Flertalet bilder klickbara till större format
Sidewinder 9B avfyras
 

 

 




R73 med vektorstyrning.
Överlägsen Sovjetisk teknik
 

 

 



SA-2 Luftvärnsrobot
 

 

 




Strella 2M (Nato SA-7)
 

 

 




SA-6 med radar
 

 

 



RB 70

 

 



Mustang P51 manöverpanel för bakomvarnare.
Notera ringklockan för varningssignal.


 

 



A32A Bakre antenner till varnare F9/5


 

 




Indikator till radarvarnare i A32A
 


 




Hotriktningen fås genom att jämföra signalen i varje antennriktning.
 

 



 

Varnarantennernas sfäriska känslighet
 

 

 

 



APR-25 Vektormottagare för S/X/C-Band
 

 

 




ALR-45 2-18 GHz Radar Varningsmottagare
 

 

 




ALR-67 Motmedel och varning styrningssystem för motmedel

 



 

AN/ALQ-144 utvecklad som motmedel i för den bärbara IR-roboten SA-7 som i stora antal exporterades från Sovjetunionen

 

 

 

 



Sensorer för IR UV och laser monterad i skrov.
Del av AAR-47 systemet från början av 2000-talet

 




AN/ALQ-99 (1972–1998)
USA:s första flygburna datorstyrda störutrustning som var integrerad med en radarvarningsmottagare
Effekt på störsändaren 10 kW
 


 

Remsor av metalliserade fiber

 

 

 
J32E med remsfällare BOZ 3 till höger


 


 


TP84 Hercules under fackelfällning


 




Kalla kriget


 




Luftvärnsrobot SA-2 orsakade stora amerikanska förluster

 





Luftvärnsrobot SA-6 orsakade stora israeliska förluster

 





Israelisk seger genom att etablera luftherravälde

 

 

Flygburna robotar med målsökare

1956 Den första luftburna målsökande roboten Falcon AIM-4 operativ. Försedd med semiaktiv radarmålsökare.

Svensk beteckning RB 27 operativ 1964

1958 Under konflikten i Formosasundet avfyras för första gången i luftstrid, en målsökande IR-robot, Sidewinder 9B mot en kinesisk MIG 17 som störtar i havet. Med Sidewinder och dess IR-detektor, kom en helt ny del av det elektromagnetiska området att utnyttjas för nya vapen mot flygplan. Svensk beteckning RB 24 operativ 1970

1961 Sovjetisk identisk kopia av Sidewinder 9B, K13 i produktion.

1977 Sidewinder AIM-9L, Flygburen IR-robot, med förmåga att följa mål oberoende av riktning mot målet. Därmed möjliggörs direktanfall. Svensk beteckning RB74 operativ 1986. Denna utveckling påverkade i hög grad utformningen av radarvarnare.

1984 Mycket avancerad sovjetisk IR-robot R73 med vektorstyrning operativ. Överlägsna prestanda som initierade ett flertal robotprojekt i västvärlden, bland andra IRIS, 10 år senare.
 

Markbaserade målsökande luftvärnsrobotar

1957 Markbaserade luftvärnsrobotar operativa
Det sovjetiska luftvärnsrobotsystem S75 Dvina (NATO SA-2) operativt. Grupperades runt Moskva som skydd mot Natos bombförband.
S75 Dvina levererades till 37 länder och blev därmed världens mest spridda luftvärnsrobotsystem. SA-2 spelade en central roll under Vietnamkriget med stora amerikanska förluster som följd.

1960 Hög höjd var inte längre ett skydd.
Det amerikanska spaningsflygplanet U2 på 21 km flyghöjd skjuts ner över sovjetiskt luftrum av en SA-2 robot.

1967 Enmansopererade luftvärnsrobot
Redeye operativ. Enmansmanövrerad luftvärnsrobot för bekämpning av mål, upp till 2000 meters höjd.
En enskild soldat, rätt beväpnad - ett reellt hot för ett stridsflygplan. Svensk beteckning RB 69 operativ i armén 1970

1968 Sovjetisk vidareutvecklad kopia av Redeye, Strella 2M (Nato SA-7) operativ.

1970 Ett helt ny nytt sovjetiskt luftvärnsrobotsystem 2K12 (Nato: SA-6) operativt. Systemet var uppbyggt på ett antal bandfordon för hög mobilitet.

1977 Laserstyrda luftvärnsrobotar
Ledstrålestyrning med laserstråle krävde ett varnarsystem med elektrooptiska varnare. Ett helt nytt teknikområde
Den svenskutvecklade RB 70 blev operativ detta år.

 1984 Mycket avancerad sovjetisk IR-robot R73 med vektorstyrning operativ. Överlägsna prestanda som initierade ett flertal robotprojekt bland andra, IRIS, 10 år senare.
 

Radarvarnare 1945–1965

Från bakomvarnare till VM-System


För flygplan är egenskyddet ett primärt mål.
De viktigaste kraven på en radarvarnare var ursprungligen att snabbt och samtidigt i alla riktningar uppmärksamma föraren på radarbelysning.
För bestämning av riktning till emittern installerades i flygplanen antenner för olika riktningar, i början enbart i den bakre sektorn.
Den höga signalnivån från belysningen från radarstationer krävdes endast enkla kristallmottagare för respektive antenn för att varna flygföraren.
Genom att sammanställa signalerna från de olika detektorerna kunde riktningen till belysningskällorna ungefärligen bestämmas och visas på en indikator centralt placerad i kabinen.
Med hjälp av ljudet från radarvarningsmottagaren kunde piloten avgöra typ av bestrålning och bedöma riskerna.
Radarvarnaren kunde även klassificera de mottagna signalerna med avseende på parametrar som bärfrekvens, PRF och pulstid.
Genom att exempelvis separera signaler avseende dess PRF, kunde markbaserad spaningsradar särskiljas från siktesradar som hade generellt högre PRF och utgjorde ett större hot.
 

VMS Varnings och Motverkans System 1965–1990

Vid det amerikanska bombanfallet mot Nordvietnam som inleddes 1965 överraskades USA av luftvärnsrobotar i en oförutsedd omfattning.
Fullt utbyggt omfattade det Nordvietnamesiska robotförsvaret 25 SA-2 bataljoner med vardera sex avfyringsplatser som roterade på ca 150 uppställningsplatser.
Enbart under 1967 förlorade USA ca 250 flygplan under luftkriget mot Nordvietnam.
Detta blev signalen till ett mycket högt prioriterat utvecklingsarbete i USA. Tillverkning av nya radarvarningsmottagare kapabla att indikera belysning från robotförbandens radarstationer och därmed möjliggöra motåtgärder fick en avgörande betydelse.
Några viktiga utvecklingssteg, baserade på denna målsättning och den digitala kretsutvecklingen är:

AN/APS-25 introducerad 1966 med följande egenskaper:

  • Vektormottagare med 4 kristallmottagare

  • PPI indikator med visning av riktning och ungefärligt avstånd

  • Detektering S-bands emission från SA-2 robotar

  • Tidig varning från SA-2 markradarinstallationen

  • Detektering av C-bands emission från förbättrad SA-2 radar

  • Detektering av egenskaper på flygradarstationer på X-band

AN/APR 35 kom några år senare med en superheterodynmottagare för smalbandig signalanalys
 

Under 1970-talet blev det alltmer uppenbart att vad som utvecklingen krävde var inte radarvarningsmottagare, utan utrustning för hotvarning och senare med snabb och automatisk insats av motmedel.

 

AN/ALR-45 från 1970 var det första digitala systemet byggd med IC kretsar.

ALR-46 från 1971 var det första systemet där man i fält kunde lägga till nya hotspecifikationer.
Detta VMS system kunde dessutom samtidigt hantera upp till 16 emittrar inom frekvensområdet 2–18 GHz
Dessutom kunde störutrustning styras detta varnarsystem.

AN/ALR- 67 från 1974 var det första datorbaserade varningssystemet som gav möjlighet till helt nya dynamiska egenskaper.
I dessa system kan, insamlade signaturer från emittrar i vapensystem i aktuell omvärld lagras och därmed utgöra ett hot- och åtgärdsbibliotek.
Varnings och Motverkans System kan därmed initiera lämpligt motmedel för ett specifikt hot med nödvändig snabbhet.

 

Elektrooptiska varnare- robotskottvarnare:

Med introduktionen av flygrobotar med IR-målsökare, tillkom ett helt nytt, våglängdsområde. Därmed försvårades möjligheten för varnarsystemet att uppnå en rimlig nivå på egenskydd som var dess primära funktion.

IR-robotar kom att utgöra det största hotet mot flygplan och helikoptrar. Denna typ av robotar anses svarade för mer än 2/3 av alla nedskjutna flygplan och helikoptrar under senare hälften av det kalla kriget.
Anledningen till detta anses vara svårigheter att utveckla effektiva varnare för IR-området, senare benämnda robotskottvarnare.
Ett mycket stort och centralt problem vid utvecklingen av robotskottvarnare var att minimera för falska alarm, utan att äventyra flygplanet eller helikoptern.

För dessa typer av varnare krävdes ett sfäriskt detekteringsområde, då riktning mot hotet kunde ha betydelse för val av insats av motmedel.

De första typerna av elektrooptiska varnarna blev operativa först under 1990-talet och kan indelas i tre grupper:

  • IR-varnare inom våglängdsområdet 3–5 µm som detekterade emissionen från avgasflamman på robotar eller den förhöjda skrovtemperaturen. Senare även inom våglängdsområdet 8-12 µm

  • UV-varnare inom våglängdsområdet 0,2–0,3 µm som detekterar avgasflamman på robotar. Den korta brinntiden vanligen 5–10 sekunder kräver mycket snabb och säker detektering för att initiera motmedel

  • Laservarnare som detekterar laserbelysning från avståndsmätare, ledstrålelaser, laserradar mm. I likhet med radarbestrålning innehåller laserbelysning information som detekteras för identifiering.

Vid slutet av det kalla kriget började ett helt nytt område att utkristalliseras- krigföring i det optiska området av det elektromagnetiska spektrat.

Motmedel

Syftet med att medföra motmedel i flygplan och helikoptrar var att förhindra eller försvåra:

  • Upptäckt

  • Inmätning

  • Låsning

  • Bekämpning

Aktiva radarmotmedel

Störsändare vidareutvecklades för att följa med den snabba utvecklingen inom radartekniken. Vidare att utnyttja den utvecklingen inom komponenter inom elektronikområdet.

Speciellt utvecklingen av två elektronrör inom mikrovågsområdet hade stor betydelse för störsändarnas prestanda nämligen BWO, backvågsoscillatorer av många ansedd som radarmottmedlens moder. Vidare TWT, vandringsvågsrör med sin förmåga till bredbandig förstärkning med mycket hög uteffekt.

Under Vietnamkriget utvecklades en operativ teknik med speciella flygplan försedda med omfattande störutrustning som en del av de anfallande förbanden.


Flygvapnet utvecklade under1960-talet en störkapsel KA senare vidareutvecklad som U22 och Kapsel Adrian
 

Passiva radarmotmedel

De vanligaste passiva radarmotmedlen är remsor, reflektorer och signaturanpassning av farkosten.


Remsor
Utvecklingen från andra världskriget har fortsatt och alltmer förbättrade metoder att framställa remsor för ett stort frekvensområde och effektiva spridningsmekanismer kom till användning.
Flygvapnet utvecklade Kapsel KB för rems-och fackelfällning

Radarreflektorer
Används för att skapa skenmål med stor radarmålyta. Skenmål mot radarsystem är ofta riktat mot luftförsvaret. Skenmålen kan även nyttjas för att starta upp fiendens jakt, att tända upp radarstationer så att de kan lokaliseras samt även inmätning av parametrar i signalspaningssyfte för VMS-hotbibliotek. För denna typ av insatser användes den begynnande utvecklingen av förarlösa flygfarkoster.


Signaturanpassning
Kan göras för olika plattformar för att förhindra eller försvåra motåtgärder. En lyckad signaturanpassning medför att motståndaren aldrig upptäcker flygplanet eller troligare, att tiden för att hinna bekämpa flygplanet blir för kort.

 

Elektrooptiska motmedel

Facklor
Är en elektrooptisk typ av skenmål som är avsedda att användas mot IR-robotar. Dessa facklor är utvecklade för att emittera strålning i ett våglängdsområde som målsökare omfattar. Enfärgsfacklor, som är den äldsta typen av facklor, emitterar i huvudsak inom våglängdsområdet 3–5 µm. Avsikten är att roboten skall uppfatta facklan som ett intressantare mål och flytta  över låsningen på den.
Nya typer av facklor, tvåfärgsfacklor, kan emittera strålning även inom 8–12 µm området.
Flygvapnet utvecklade Kapsel KB för rems- och fackelfällning.


Skenmål
Dessa förekommer som en bogserad anordning som avger IR-strålning inom aktuella våglängdsområden.
 

Betydande händelser under Kalla Kriget 1945–1990

Eftersom motmedelsutrustningar och dess funktion och egenskaper omges med hög sekretess finns inga aktuella detaljuppgifter att tillgå.

Anledningen till denna höga sekretess återspeglar beroendet av den teletekniska utvecklingen vid framtagning av nya vapensystem.

Däremot kan publicerade erfarenheter från olika konfliktområden under kalla kriget ge en bild av omfattningen av de alltmer förfinade system och metoder som utnyttjades vid dessa konflikter.
Dessutom tillkommer en mängd helt nya begrepp.
 

Vietnamkriget

Vietnamkriget var den första större konflikten där radarstyrda luftvärnsrobotar på allvar utmanade flygplan på hög höjd.

Om detta hot inte eliminerades tvingades flygplanen till ett låghöjdsuppträdande och riskerade därmed att falla offer för radarriktat kanonluftvärn, enmansopererade IR-robotar eller finkalibriga vapen.
Efter några år med högt prioriterad utveckling av elektroniska motmedel och förändrad taktik lyckades USA och dess allierade att övervinna dessa nya hot.
Mera om Vietnam kriget
 

Mellanöstern 1973

I kriget mellan Israel och Egypten allierad med Syrien, ”Yom Kippur kriget”, förlorade Israel över hundra flygplan mot radarriktat luftvärn och mobila SA-6 luftvärnsrobotförband. Som var samgrupperade med de anfallande egyptiska arméförbanden.
De israeliska flygplanen hade en äldre radarvarningsutrustning som saknade det frekvensområde som de aktuella egyptiska radarsystemen använde.
Därmed kom de israeliska flygplanen i ett underläge genom risk för robotbeskjutning på hög höjd. På låg höjd väntade radarstyrt luftvärn eller enmansopererade IR-Robotar.
Mera om Yom Kippur kriget
 

Libanon Bekaadalen 1982

Nio år senare 1982 i Libanonkriget hade israelerna lärt sig läxan. Detta stod klart när de i Bekaadalen fullständigt kunde neutralisera det syriska flygvapnet och ostört förstöra 19 luftvärnsrobotbatterier och skjuta ner över åttio flygplan, allt inom några dagar med förlusten av ett fåtal egna flygplan.
Detta var ett resultat av en sedan flera år, noggrant utarbetad plan för telekrigföring.
Denna plan innefattande överföring av bilder i realtid över operationsområdet, förmedlade från en UAV med en högupplösande videokamera och länkat till den operativa ledningen i Israel.
Mera om denna utveckling

Bekaadalen var ett mycket begränsat operationsområde och viss tveksamhet formulerades om dessa erfarenheter kunde anses vara generella.
Svaret på denna frågeställning kom 10 år senare med Irakkriget och operation Desert Storm, vars strategi principiellt påminde om det israeliska erfarenheterna från operationen i Bekaadalen.

 

Skrivet av Stig Hertze

Senast uppdaterat: 2017-05-15

 

Allmänna referenser: