Historik
Sveriges ÖB gav 1954 nya riktlinjer om att ett nytt och snabbare
luftbevaknings- och stridsledningssystem erfordrades där bland annat det
taktiska radiosambandet mellan Markorganisationen STRIL och jaktflyget
måste störskyddas med hjälp av att ett
nytt radiosystem. ”Styrradio” skulle tas fram.
För att
uppfylla ÖB:s direktiv krävdes stor eftertanke och omfattande insatser
från Försvarsmakten och dess allierade Försvarsindustrier.
Detta ledde till att Svenska Aeroplan AB SAAB utvecklade
Jaktflygplanet J35 Draken, vilket skulle medföra vapen för bekämpning av
mål på mötande kurs i alla väder och i mörker. Det ledde också
till att ett mycket speciella datalänksystem utvecklades av SRT som
medgav bland annat binär dataöverföring mellan marken och flygplanen.
Projektet med att kunna leda jaktflygplan från marken startade i oktober
1955, när det beslutades av Chefen för Flygvapnet CFV och Kungliga
Flygförvaltningen KFF att Draken skulle utrustas med ”Styrradio”. Denna
skulle diskret kunna överföra taktisk styrinformation till piloten
och i en framtid även direkt ”styra” flygplanets roder. Dock kom
man till insikten om problem och risker med detta varför denna funktion
utgick. Härmed ändrades även benämningen ”Styrradio” till Styrdata SD
vilket skulle bli det rådande uttrycket framgent.
Styrdatameddelandet utgjorde grunden för hela SD-systemet
och fanns bara i digital form. Det utformades av SRT och bestod
av digitala ”bitar”, varje bit kodad som ”etta” eller ”nolla” och
överförda i serie i digitala datameddelanden. Meddelandet innehöll 103
bitar varav 68 bitar utgjorde direkt flyginformation och de övriga för
teknisk information. Det överfördes med 3000 bitar/sekund, det vill säga
29 meddelanden/sek. Datameddelandet innehöll dels en ”Startodds” och en
”Adress” (det mottagande flygplanets unika identitet) och dels flygorder
och måldata utgörande ”Skede” (Anflygning eller Målspaning), Höjd (Målhöjden),
”Kommando” (20 st i klartext) ”Kurs” (Beordrad kurs), ”Bäring” (Målbäring
i horisontplanet), ”Avstånd” (Målavstånd) ”Höjdvinkel” (Målhöjdvinkel
gentemot horisontalplanet) och Höjdändring (användes ej i flygplan 35).
Allmänt
Utvecklingen av Styrdataomvandlaren FD-10 startade 1959 vid SRT.
Varje enhet innehåller c:a 300 st transistorer av typ OC 45. Kretskorten
var dubbelsidiga och alla halvledare var av germaniumtyp samt var
glaskapslade.
Ursprungligen benämndes FD-10 som ”FlygDatamottagare” vilket återfinns i
äldre dokument. FMV Normaliebyrå godkände dock inte detta som benämning
var men det gick bra med Styrdataomvandlare.
Uppbyggnad.
FD10
togs fram för flygplan J35 B och J35D och bestod av fyra enheter:
Programenheten innehöll radiotonmottagare, oscillatorkort,
synkkort, grindkort, nollställningskort och diversekort.
På
programenheten satt testknappen. Den gjorde det möjligt för flygföraren
att funktionskontrollera styrdatamottagningen. När testknappen hölls
intryckt mottogs i stället för meddelanden med flygplanets ordinarie
styrdataadress de båda testmeddelandena ”Flygtest1 och Flygtest 2”.
Dessa
testmeddelanden var så uppbyggda att de analoga utsignalerna till
indikatorerna skildes av den minst signifikanta binära bitens numeriska
värde. Det ena meddelandet innehöll den mest signifikanta binära biten,
till exempel Kurs 180 grader i varje fält och det andra meddelandet
innehöll alla övriga binära bitar i varje fält 179,29 grader. Den
numeriska skillnaden mellan de två meddelandenas innehåll motsvarade
alltså värdet för 0,703 grader. På så vis testades alla binära bitars
numeriska värden och ett fel i en bit eller ett hårdvarufel skulle visa
sig på flygplanets indikatorer i form av ett avvikande ostabilt värde.
Registerenheten var ansluten till flygplanets kablage och
Programenheten anslöts till registerenheten.
Registerenheten innehöll individuella kretskort för adress, avstånd,
kurs, bäring, höjd och kommando samt ett förstärkarkort. Registerenheten
satt monterad bredvid programenheten. I FD-10-s adresskort satt
adresskontakten som var flygplanets digitala adress och varje flygplan
hade en unik adresskontakt. Vid byte av Registerenhet måste den
urmonterade enheten öppnas och adresskontakten flyttas till den
Registerenhet som skulle inmonteras.
Registerenheten i FD11 ändrades så att denna
adresskontakt satt utanpå enheten och fysiskt direkt tillhörde
respektive flygplan.
FD11
FD11
bestod av tre enheter.
Funktion
Huvudfunktionen för Styrdatamottagaren FD-10 i flygplan
J35B och J35D och FD-11 för
J35F och senare J35J
var att ta emot den från markorganisationen STRIL utsända tonsignalen med styrdatameddelandet från flygplanets radiomottagares
LF-utgång. Flygradiossystemen i respektive flygplan var från början
FR-13 / FR14,
FR-13 /
FR-21 i J35B och J35D.
I J35F
fanns FR-17/
FR-16 och senare infördes FR-21/21 i J35F och därefter i J35D samt i sista
utförandet FR-28/21
i J35F
Programenheten tog emot och omvandlades den frekvensskiftade
tonsignalen från radiomottagaren till pulsformad signal som
synkroniserades med enhetens egen ”klocka” och som korrigerades med den
mottagna signalens ”klocka” Där fanns en startkoddetektor som
detekterade informationens början. Programenheten tog mot
styrdatasignalen i serieform och ”packade upp den” och överförde den i
parallellform till Registerenheten för vidare omvandling till analoga
storheter.
Varje
ord hade en kontrollbit, s.k. PC-bit som alltid såg till att varje ”ord”
hade udda antal bitar. Om något ord hade jämnt antal bitar blockerades
detta ord och det sist inlästa ”riktiga ordets” värde presenterades för
flygföraren.
Registerenheten
detekterade adressinnehållet i inkommande
signal. ”Rätt” adress innebar att meddelandeinnehållet stegades in i de
olika registren där det binära innehållet omvandlades till analoga
signaler som förstärktes och gick ut till resp. indikatorsystem i
flygplan i form av en 400 Hz nivå relativt en referensnivå. Dessa nivåer
omvandlades i flygplanets Datacentral DS-2 till servosignaler till
styrindikatorn och AHK-indikatorn. De mottagna informationerna lagrades
i register på vars olika utgångar fanns en
digital
analogiomvandlare
(Dian) för varje information. Det var en separat utgående ledare för
varje fält det vill säga, skede, höjd, kommando kurs, bäring, avstånd,
höjdvinkel och höjdändring. De mottagna informationen sändes vidare i
analog form till flygplanets Datacentral DC-2 för vidare befordran till
instrumenten. Då instrumenteringen i flygplan J35 var analog måste den
mottagna digitala informationen omvandlas till en analog signal för
varje fält det vill säga skede, höjd, kommando, kurs, bäring, avstånd,
höjdvinkel och höjdändring (användes ej i flygplan 35).
Kraftenheten och Kraftomformaren strömförsörjdes av flygplanets
200V/400Hz trefassystem och satt monterad i flygplanets främre
apparatrum. Båda levererade 4 olika likspänningar till Programenheten
och Registerenheten. Kraftenheten till FD-10 hade dessutom reläer för
antennväxling och fyra kabelanslutningar märkta ”RUND, BAKÅT, NORMAL
och RESERV” . Kraftenheten i J35BD utgjorde också bädd för flygradio
FR-14 kraftenhet så länge den ingick i flygplanets radiosystem.”
Skrivet av: Göran Hawée
Referenser: J35B,D F J. SFI J35F del III.
Svenska Flygvapnets Styrdatasystem
Senast uppdaterad 2020-03-31
|
