|
|
AKE-129Försvarets första programminnesstyrda telefonväxel.En historisk tillbakablick.
Av Roland Persson Uppdaterad 2021-04-15
Bakgrund1948 beslutade riksdagen om uppbyggnaden av ett modernt luftbevakningssystem. Därmed påbörjades utformningen av Flygvapnets moderna telekommunikationsstruktur. Vanliga abonnemang i Telegrafverkets nät övergick successivt till speciella, exklusiva direktförbindelser mellan olika försvarsobjekt. Dessa förbindelser var antingen förhyrda i fred eller förberedda för snabb uppkoppling vid beredskapshöjning eller krig.
1950 föreslog en utredning att ett landsomfattande nät baserat på radiolänk skulle byggas. Den kommersiella användningen av radiolänk var begränsad vid denna tid. Under perioden 1950 – 1970 ökade användningen av radiolänk snabbt bland nätoperatörer i hela världen. Radiolänknätet fick namnet Försvarets Fasta Radiolänknät (FFRL). Det byggdes från mitten av 1950-talet upp under relativt kort tid och var i slutet av 1960-talet i stort sett landsomfattande. Kring ledningscentraler och en del gemensamma stabsplatser växte det fram tämligen omfattande lokala och regionala kabelnät. I slutet av 1960-talet fann försvaret att det inte fanns anledning att hålla isär trådnät och radiolänknät, utan att man tvärtom fick större nytta av dessa om de integrerades i ett sammanhängande telenät. FFRL övergick till att bli en del av Försvarets Telenät (FTN).
Den som vill veta något om bakgrunden till tillkomsten av FFRL/FTN kan följa länken ”Telekommunikationer, behov och uppbyggnad”.
Under de första decennierna användes FTN för fasta direktförbindelser mellan abonnentanläggningar. Under 1950-talet tillkom manuella proppväxlar i luftförsvarscentralerna (lfc). Under slutet av 1960-talet infördes programminnesstyrda, elektromekaniska växlar i FTN. Därmed introducerades telefonitjänsten ATL (Automatisk Teletrafik Landsomfattande) i Försvarets Telenät.
Det är om denna första automatiska telefonväxel i FTN som denna artikel ska handla. Artikeln är skriven av Roland Persson som arbetade vid CVA i Arboga som ”bakre tekniskt stöd” för dessa växlar från introduktionen 1968 fram till avvecklingen som var klar 1995.
TilläggLars Lindén, som jobbade som programmerare för AKE-129, har efter
att ha läst denna artikel, bidragit med en berättelse om hur han upplevde den
perioden.
INNEHÅLL Totalhaveri på grund av Sixten
HistorikTelefonväxeln, som i Försvarets version fick beteckningen AKE-129, byggde på LM Ericssons civila växelgeneration AKE-12 som introducerades under 1960-talet. Den första kommersiella växeln i Televerkets nät var en förmedlingsstation i Tumba. Försvarets version specificerades och upphandlades av Försvarets Materielverk i mitten av 1960-talet. Beställning av 10 växlar gjordes 24/10 1967. Installationen av den första växeln gjordes i en av FTN:s stomanläggningar i Mellansverige under 1968 – 69. Totalt installerades sedan 15 växlar fram till 1975. Utöver dessa växlar fanns en utvecklingsmiljö med en växel vid LM Ericsson, först belägen i Västberga, senare flyttad till Midsommarkransen. 1980 flyttades växeln till CVA (som då blivit FFV Elektronik) i Arboga för utbildnings- och serviceändamål. Avveckling av växlarna och infasning av nästa generations växlar (AXT 121) skedde successivt under 1993 –1995. Officiellt stängdes den sista AKE-växeln vid en mindre ceremoni inom F10:s område 30 november 1994. Händelsen finns refererad i TIFF nr 1 1995.
Följande två bilder är hämtade ur TIFF.
Bild 1 Bild 2
På bild 1 ses Lennart Levin UhregS som slår ifrån spänningsmatningen till den sista växeln och därmed bryter det sista samtalet (som symboliskt gick till FTN:s egna Fröken Ur) för Överste Mats Hellstrand. (Bild 2).
Delar av ”Arbogaväxeln” levererades till Försvarets Historiska Telesamlingar 1994 och förvaras numera i väntan på ”bättre tider” i förråd vid Flygvapenmuseet i Linköping. Motiven till avveckling av AKE-129 var dels att kapaciteten var för liten, dels att transmissionen digitaliserats och behovet att kunna ansluta till växlarna med högre ordningens transmission (2 Mbit/s) uppkommit. Utöver kapacitetshöjningen infördes även en del nya tjänster. Konverteringen som utfördes med målsättningen att inga abonnenter skulle drabbas är värt en egen artikel och berörs inte här.
1968 utsågs CVA i Arboga till huvudverkstad för AKE-129. Vid CVA arbetade som mest tre man med huvudverkstadens uppgifter, bland annat som bakre teknisk resurs. Som sådan svarade vi för teknisk support i form av telefonkonsultationer och vid svårare fel även felsökning på plats. Så länge LME var engagerade i driftsättning av nya växlar (fram till 1975) kunde vi i komplicerade fall få support därifrån. Kompetensen vid LME försvann dock med tiden då folket splittrades på nya projekt. De sista 10 – 15 åren av växelns livstid hängde växlarnas fortlevnad på att vi som sista utpost klarade alla fel! En utmaning som vi klarade med ett undantag som beskrivs i avsnitt "Uppgiven felsökning".
Den som vill veta mer om utvecklingen inom försvaret, från fast uppkopplade förbindelser via manuella växlar och fram till automatisk förmedling och även turerna kring teknikval och upphandling av växeln kan följa länken ”Förmedling och signalering”.
Allmän beskrivningVäxeln bestod av tre huvuddelar, datorenheten (DE), förmedlingsenheten (FE) och telefonienheten (TE). Till detta kom även en strömförsörjningsutrustning.
Datordelen (DE) bestod av 8 stativ bestående av totalt c:a 3000 kretskort och 10 minnesmoduler. Kretskorten var uppbyggda av TTL-kretsar med dioder och transistorer. Drivspänningarna var + 8V och – 8V. Minnesmodulerna bestod av ferritkärnor och diodlogik. Kapaciteten för en minnesmodul var 16384 st. 18-bitarsord (varav två kontrollbitar) som adresserades hexadecimalt. Modulen med lägsta adresserien adresserades då från 0000 till 3FFF. Datordelen bestod av två identiskt lika datorer som arbetade i parallelldrift med en kontrollenhet (KE) som övervakare och beslutsfattare vid fel. Datorerna bestod av en centralenhet (CE) och ett
instruktionsminne (IM) med tre minnesmoduler med kapaciteten 49152
ord (adresserade 0000 - BFFF) och ett dataminne (DM) med två
minnesmoduler på 32768
ord (adresserade 0000 - 7FFF). Klockfrekvensen var 5 MHz och en minnescykel tog 6 - 6,8ms.
Förmedlingsenheten (FE) var länken mellan den snabbare datordelen och den långsammare telefonidelen som bestod av reläer och väljare. Förmedlingsenheten bestod av två stativ, ett stativ (SMR) med adresserbara, snabba reläer (reedreläer), ett för varje manöver som skulle göras i telefonienheten och ett stativ för avläsning av tillstånd i telefonienheten (RT).
Telefonienheten (TE) bestod av kodväljare, en väljartyp med en sinnrik konstruktion där man kunde ställa ut en väljare i 1 av 42 möjliga kombinationer genom en uppsättning av kodband som manövrerades med kodreläer. I telefonienheten fanns förutom väljare även organ för mottagning av signaler från abonnenter som anrop, fingerskivpulser och/eller tonval och signaleringsutrustning för kommunikation med andra växlar. Linjerna anslöts till växeln i ett 6-trådigt analogt gränssnitt. Max 400 sextrådiga linjer kunde anslutas till växeln i valfri kombination av abonnentlinjer och trunklinjer (linjer mot andra växlar). Växeln fungerade alltså både som abonnentväxel och förmedlingsväxel i nätet. Växeln var spärrningsfri vilket innebär att 200 linjer kunde kopplas mot 200 linjer i valfri kombination.
Strömförsörjning fanns av olika utförande och bestod av en växelriktare för omvandling av anläggningens avbrottsfria likspänning (220V eller 48V) till 380V växelspänning. 380V drev stativkraftaggregat och en växelriktare för laddning av växelns egna reservbatterier.
Totalt omfattade en fullt utbyggd växel 25 stativ varav 8 i datordelen, 2 i förmedlingsenheten, 12 i telefonidelen, ett mellankopplingsstativ, en likriktare och en växelriktare. Utöver detta tillkom inkopplingsenheten (MK-OK) som var placerad i radiolänkrummet. Växeln upptog ett golvutrymme på c:a 40 m2 . Vid vissa äldre anläggningstyper byggdes en särskild bunker för växeln. Anläggningar av senare slag hade ett rum förberett för växeln. För att undvika störningar som kunde uppstå på grund av statisk elektricitet infördes dels befuktning i växelrummet, dels lades en antistatmatta på golvet.
Uppbyggnad
Bild 3. Datordelens åtta stativ.
Bild 3 visar datordelens åtta stativ. Närmast ses IM2 sedan DM2, CE2, IO med kontrollpanel, KE, CE1, DM1 och längst bort IM1. I bakre raden skymtar SMR-stativet. I förgrunden IBM-skrivmaskinen. Bilden är tagen vid växeln med nummer 11. Operatören är Stig "Sjöman" Olsson.
Bild 4. Kontrollpanelerna för datordelen (överst) och IO-organen (underst).
Lampindikeringarna på kontrollpanelerna som syns på bild 4 visar aktuell driftstatus på datorerna. Med knappfunktioner kan man utföra vissa val och även sköta uppstartsproceduren. Bilden visar även de behörighetsnycklar som ger tillgång till olika ”farliga” manövrar.
Bild 5. Detalj av korthylla i minne med utdraget kretskort.
Kretskorten ansluts till stativkablaget med 32-poliga, guldpläterade kontakter. Som ett kuriosum kan nämnas att vi under alla år bara hade några enstaka kontaktfel i kortkontakterna trots ungefär 3000 kretskort i 15 växlar under drygt 20 år! Bra gjort Ericsson!
Bild 6. Förbindningssidan i en funktionsenhet
För förbindning mellan kortkontakterna användes en ny metod. Man använde en nylonisolerad tråd som virades ett antal varv runt anslutningsstiftet och vidare till nästa stift i en obruten bana. Efter virningen löddes anslutningsstiften utan att tråden avisolerats. Genom att använda en lödkolv med hög effekt smälte isoleringen varefter lodet fäste mot tråden och lödstiftet. Metoden var tidigare inte använd inom Försvaret och ställde till mycket huvudbry och diskussioner. Metoden överensstämde inte med de lödnormer som då tillämpades inom Försvaret. Speciellt hade man svårt att acceptera utseendet på lödningen med rester av isoleringen inuti och utanpå lödstället. Efter noggranna undersökningar med uppsågning av gjorda lödningar godkändes så småningom metoden om än med viss tvekan. Nisse Pettersson, CVA var en nyckelperson vid dessa diskussioner.
Förbindningen dokumenterades i datalistor (sylistor) som angav lödpunkterna i ett speciellt system av koordinater som ställde till mycket huvudbry vid felsökning. Systemet stämde nämligen inte överens med de beteckningar som användes i kretsschemorna utan måste ”översättas”.
Bild 7. En minnesmodul bestående av fyra minnessatser och tillhörande kretskort.
En minnesmodul var uppbyggd kring minneselementen som bestod av ferritkärnor. Genom att leda ström genom utpekad kärna kunde den fås att ändra sitt magnetiska tillstånd. Tillståndet kunde sedan avläsas. Eftersom det handlar om små strömförändringar ställdes stora krav på spännings- och strömalstring. För detta fanns särskilda strömgeneratorer och en avkänningsförstärkare och ett inhiberingskort för varje bit.
Detalj av ferritkärnminne.
En sådan ram till vänster i bilden ovan består av 64 x 64 = 4096 toroidformade ferritkärnor. Ramen är 11 x 11cm. Varje ferritkärna är c:a 1 mm i diameter. Genom varje kärna träs fyra trådar som framgår av detaljbilden till höger. Två trådar för utpekning av x- och y-koordinater, en för avläsning och en för inhibering av skrivning . Ett fantastiskt syarbete! 18 sådana ramar staplas på varandra och bildar en minnesenhet om 4096 st. 18-bitarsord.
Fyra sådana minnesenheter monteras ihop och bildar en minnesmodul om 16384 st. 18-bitarsord. (Kallas för 16 kord, kiloord). Dataminnet bestod efter utbyggnad av två minnesmoduler (32 kord) och instruktionsminnet av tre moduler (48 kord). Med dagens mått en synnerligen blygsam minneskapacitet. Ferritkärnminnet behöll sitt minnesinnehåll vid strömavbrott.
Bild 9. Den mobila testutrustningen.
Vid mer avancerad felsökning krävdes att den mobila testutrustningen, som fanns i fyra exemplar, fraktades till aktuell anläggning och kopplades in mot datorerna. Utrustningen bestod av sex lådor som ställdes upp som på bilden (en låda för kablar syns inte). Med testutrustningen kan programmet stoppas och stegas framåt i instruktionernas minsta beståndsdel och resultaten studeras som registerinnehåll mm. Hanterandet krävde omfattande kunskaper om programstruktur och instruktionernas uppbyggnad för att spåra felaktigheter. Montering av testutrustningen tog c:a två timmar för två man.
Datorns funktionProgramspråket som användes i AKE kallades ASA och var ett maskinorienterat lågnivåspråk. Instruktionsformatet för en transportinstruktion kunde se ut så här:
MMR Ry, Rx/PV, A, C
Vilket betyder: ”Till de A minst signifikanta tecknen i register Ry transporteras A tecken ur det av register Rx adresserade minnesordet. Teckenadress enligt PV. Skrivs CL nollställs övriga tecken i Ry. Skrivs NC lämnas de oförändrade”.
En sådan transportinstruktion tog 6 – 6,8ms att utföra beroende på innehållet.
Fyra register (RA, RB, RC och RD) och c:a 85 instruktioner fanns till programmerarens förfogande. Utöver detta fanns tillgång till ett antal mikroinstruktioner för att underlätta t.ex. in- och utmatning till I/O-organen. Instruktionerna bildade ett unikt 16-bitarsord som avkodades i ett omfattande kombinatoriskt nät av dioder och transistorer till styrledare, klockade med en minsta puls på 0,2ms.
Förekommande instruktioner och deras avkodning framgår av "Lathund för ASA-systemet, Bitdisposition" (pdf-format).
I styrenheten i centralenheten avkodades instruktionerna och grindades med klockpulser från 5 MHz-klockan och en lägesräknare till styrledare i ett mikroprogramnät. Styrledarna öppnade och stängde grindar för transport av data mellan de olika destinationerna. Styrenheten innehöll även kretsar för generering av brytsignaler för de olika prioritetsnivåerna och en 25,6 kHz-klocka för alstring av 10ms brytsignalen för telefoniarbetet. Styrenhetens principiella uppbyggnad framgår av denna pdf-bild.
Den här delen av datorn är den som krävt den mest avancerade ingenjörskonsten vid konstruktionen enligt mitt förmenande. Det var också här de mest svårlokaliserade felen uppträdde. Listiga hjälpmedel fanns dock för detta. Mer om detta längre fram i artikeln.
Stationsarbetet var uppdelat på tre prioritetsnivåer, A, B och C. Var 10:e ms avbröts arbetet på de lägre nivåerna B eller C av en klockbrytsignal och hopp gjordes till A-nivå. På A-nivå avverkades tidskritiska åtgärder som avkänning av tillståndsförändringar i telefonidelen. Hopp till A-nivå innebar undanlagring av data från logikdelen och minnesadresser. Vid nivåsänkning återtransporterades data och minnesadress och programmet fortsatte i den punkt där det avbrutits. Felsignal från någon enhet bröt allt pågående arbete och hopp till felnivån (F-nivån) gjordes under max 10 ms.
Datordelens kontakt med omvärlden (=telefonidelen) skedde genom att relätillstånd avlästes i förmedlingsenheten genom avkänning av alla relevanta tillstånd var 10:e ms. Eventuella förändringar tolkades och beslut fattades om åtgärder. En förändring av ett tillstånd kunde betyda att en abonnent lyft på luren. Åtgärden blev då att skicka en order via förmedlingsenheten att koppla en tonsändare mot abonnenten för att ge kopplingston.
Ett blockschema som visar transportvägarna för data finns här i pdf-format.
Blockschemat visar en datorhalva. Här visas transportvägarna mellan centralenheten, minnen och FE. Grundläggande delar i centralenheten är adress- och resultatregister till och från FE (FA, FR, transportregistret (TR) för data till och från data- och instruktionsminnena (DM resp. IM), programregistren (RA, RB, RC och RD), logikenheten (LA), operationsregistret (OR) och styrenheten (SE) där avkodning av styrledare sker.
DriftsäkerhetHöga driftsäkerhetskrav ställs traditionellt på telefonväxlar. Vid tiden för AKE-familjens tillkomst gällde allmänt att en telefonväxels livstid beräknades till 40 år. En siffra som LME framförde tidigt var att under dessa år skulle växeln inte stå stilla mer än 2 timmar! Detta förutsatte dock en helt annan driftmiljö än vad som gällde inom försvaret. Många försök att formulera kraven på AKE-129 i den miljö som den arbetade i gjordes. Den formulering som till slut hamnade i ”Underhållsplan AKE-129” löd :
”Varje AKE-129 ska ha en operativ tillgänglighet på minst 99,5 % per dygn för 99 % av årets dygn.”
Målsättningen skrevs med hänsyn till tillgång till reservdelar, avsaknad av jourverksamhet, långa resvägar mm. Många uppföljningar av verklig tillgänglighet gjordes under årens lopp. Svårigheter med att följa upp driftstoppens längd var påtagliga och byggde mycket på driftpersonalens vilja att skriftligt rapportera alla driftstopp och längden på dessa. Problemet var ju att ju mindre man rapporterade desto bättre driftsiffror fick växeln! Man ska också komma ihåg att möjligheten att koppla fram ett samtal mellan två viktiga abonnenter i nätet inte hängde på en enskild växel. Genom att skapa ett maskformigt nät, bra vägvalsfunktioner och genom att ansluta viktiga abonnenter till flera växlar fick man en hög ”uppkopplingssannolikhet” vilket var viktigare än den enskilda växelns driftsäkerhet.
Driftsäkerhetshöjande åtgärder i växelkonstruktionen För att uppnå så hög driftsäkerhet som möjligt fanns två identiska datorer som arbetade synkron-parallellt. Principen innebar inte bara att datorerna styrdes med samma klockfrekvens utan att de gick synkront på mikroinstruktionsnivå. I kontrollenheten (KE) fanns kretsar för jämförelsekontroll av minnesbussarna. En avvikelse mellan resultatet i de två datorerna (jämförelselarm JFL) ledde till ett antal åtgärder från KE, nämligen:
En fungerande dator kunde konfigureras så länge det fanns en CE, ett IM och ett DM som fungerade. Felsökning i en felmarkerad enhet och metoder för att lokalisera intermittenta fel beskrivs närmare i avsnittet "Felsökningshjälpmedel".
IO-delenProgram och data producerades på hålremsor. Programmen och fasta data levererades från LM Ericsson medan data om abonnenter och nät (som var hemliga) producerades tidigt av SRA, sedan av Telub och slutligen av RAB i Örebro. Program av underhållskaraktär levererades från huvudverkstaden CVA. För inläsning av program och data i växeln användes en remsläsare Facit PE1000. Vid behov av att ta ut data från datorn kunde remsor produceras på en Facit PE1500 remsstans. För operatörens kommunikation med datorn användes en skrivmaskin av typ IBM 731 med roterande skrivkula. Skrivmaskinen byttes senare mot en Siemens PT-80. Från skrivmaskinen gavs kommandon i form av fyrställiga kommandoord följda av ett antal variabler. Några exempel:
UTDS 730,16. Betyder ”Skriv ut 16 ord ur dataminnet (DS) med början på adressen 0730”.
TFLT A,2002,1. Betyder ”Starta test av trunkvia nr A genom att ringa testnummer 2002. Stoppa testen om fel påträffas”.
RHIK 41. Betyder ”Starta inläsning av katalogremsa med nummer 41”. Remsa 41 ska då ligga klar i remsläsaren.
Bild 10. Skrivmaskin IBM. Operatören är Lars Hansson SRA
Bild 11. Remsläsare Facit PE1000.
Bild 12. Remsstans Facit PE1500 och remsspolare.
Anpassning mellan datorn och IO-organen gjordes i en anpassningslogik som var placerad i samma stativ som lamppanelerna. Se bild 3. Start av datorn från noll kräver någon form av ”bootning” av systemet. I AKE var detta löst med kretsar i IO-delen som genererade en laddningssekvens, bestående av stegningsinstruktioner till remsläsaren och adressinstruktioner till inläst data. De första metrarna på remsan innehöll först det program som då det lästs in tog över den hårdvarumässiga styrningen av laddningen. Fel i laddningssekvenskedjan var förödande om detta inte upptäcktes förrän växeln behövde laddas på nytt efter till exempel ett totalhaveri. För att eliminera den risken ingick en test av laddningssekvensen i månadstillsynen. Trots detta hände det att laddningssekvensen gick fel. Stod hela stationen då stilla så steg blodtrycket garanterat hos servicepersonalen!
Laddning av stationen från stillastående tog 30 – 40 minuter för en tränad person. Ett fullständigt program för datorn omfattade två fulla hålremsor. Katalogdelen rymdes på en halv rulle. Var det bråttom var det stor risk för remstrassel då alla remsor spolades ner i två remskorgar i hög hastighet. Gick något snett var det bara att ta om allt från början. Många svettiga kvällstimmar har tillbringats med trilskande remsläsare och remsor!
Förmedlingsenheten (FE)AllmäntFörmedlingsenheten (FE) utgör gränsytan mellan den långsammare, reläbaserade telefonienheten och den snabbare datordelen. I riktningen från telefonienheten till datorn påverkar alla relevanta reläers tillstånd (till/från) en testpunkt vars tillstånd avläses av datorn var 10: e ms. I andra riktningen från datorn till telefonienheten skickar datorn en etta för tillslag av ett snabbrelä (reedrelä av kvicksilvertyp) som i sin tur slår till ett konventionellt telefonirelä.
UppbyggnadTestpunkterna för avkänning av relätillstånd bestod av ett stativ (RT) med avkodare avkänningsförstärkare och ett 1000-tal testpunkter. Snabbreläerna för manövrering av telefonireläer bestod av ett stativ (SMR) med adressmatris och ett 1000-tal reläer (SMR-reläer). Stativen syns på bild 13. Det är de två bortre stativen i bilden. RT närmast och SMR längst bort.
Bild 13. Väljarstativ (blå) och förmedlingsenheten.
Telefonienheten (TE)UppbyggnadTelefonienheten (TE) fanns i fyra varianter med olika kapaciteter nämligen 100 linjer, 200 linjer, 300 linjer eller 400 linjer. Efterhand byggdes stationerna ut så att endast 300- och 400 linjers varianter fanns. Utöver väljarstativen som syns på bild 13 fanns signaleringsorgan mm. I en fullt utbyggd station bestod telefonienheten av 12 stativ. Väljarna var av typen kodväljare. De syns i bild 13. Det är de blå organen. Anslutningen till väljarna gjordes med speciella kontakter som träddes på långa anslutningsstift. Det sitter 10 väljare i varje stativ. En väljare har 10 ”bryggor” för anslutning av 10 linjer. I vår version genomkopplade man förbindelserna 4-trådigt. Varje brygga kunde ställas ut i 42 olika kombinationer genom ett val av ”individ” och ”våning”. Valet gjordes genom att manövrera kombinationer av kodbandsmagneter som ställde ut kodband så att rätt individ och våning påverkades då en bryggmagnet slogs till. Genom en listig kombination av väljare i GVA och GVB-steg kunde man ställa ut valfri linje mot varje annan linje. Växeln var spärrningsfri, vilket är ganska unikt. Väljarkombinationerna (gradering på telefonispråk) beskrevs i ett s.k. ”kycklingdiagram” som många felsökare förtvivlat försökt att begripa sig på.
Till väljarna fanns utöver linjer även signaleringsorgan anslutna. Signaleringsorganen användes för mottagning av tonvalspulser från abonnenter, för tonbesked mot abonnenter, för signalering mot andra AKE-växlar och mot abonnentväxlar.
Gränssnittet mot transmissionen var 6-trådigt. Två trådar användes för tal i ena riktningen och två trådar för tal i andra riktningen. En tråd användes för signalering mot transmissionsutrustningen (s-tråden) och en för mottagning av signalering (m-tråden). Signaleringen gjordes i form av pulser av olika längd. Ett anrop från en abonnent var till exempel en puls på 40 ms som besvarades med ett kvitto på 40 ms. Därefter kopplades en tonsändare upp för sändning av kopplingston mot abonnenten och man väntade på siffersändning från abonnenten. Andra signalsekvenser betydde nedkoppling etc.
Bild 14. Detalj av väljarstativ. Framsidan.
Överst syns väljarinkopplingsreläerna (VIR) som pekar ut vilken väljare som ska manövreras. De blå enheterna är själva kodväljaren. Längst ner ligger kodbandskassetten som innehåller sex kodband som när de påverkas i olika kombinationer pekar ut väljarens utställning. När kodbanden ställts ut slår bryggmagneten till och kontakterna påverkas. Utställningen står sedan kvar i strömlöst tillstånd. Hemställning sker genom att bryggmagneten slås till utan någon kodbandsutställning. I vår version var väljarna gjorda för fyrtrådig genomkoppling vilket gav 42 utställningskombinationer.
Bild 15. Linjereläer (LMR).
Relä för mottagning av inkommande linjepulser är konventionella telefonreläer som är något tröga i tillslag. Detta för att bli okänsliga för korta intermittenta störningar som kan förekomma i signaleringskanalen i äldre radiolänkar. Sändreläet är av kvicksilvertyp.
Bild 16. Reläsatser VMR med avtagen kåpa.
VMR-reläsatsernas funktion var att manövrera kodväljarnas utställning. (VMR = väljarmanöverreläsats).
TjänsterI och med införandet av AKE-129 erbjöds ett antal nya telefonitjänster i Försvarets Telenät. Tjänsterna kan delas i abonnenttjänster och nättjänster. Bland nättjänsterna kan nämnas:
För signaleringen mellan växlarna (för vägval, uppkoppling, nerkoppling mm) användes tvångsstyrd MFC-signalering (MFC = Multi Frequency Code). Femton olika signaler i fram- och backriktningen åstadkoms genom att kombinera två av sex tillgängliga frekvenser inom talbandet. (1380, 1500, 1620, 1740, 1860 och 1980 Hz). Tvångsstyrningen innebar att en framsignal sändes tills en backsignal mottogs. Signalschemat avvek från det av CCITT standardiserade främst på grund av det unika steg-för-steg vägvalet.
Bland abonnenttjänsterna kan nämnas:
För anslutning av olika abonnenttyper som vanliga telefoner, abonnentväxlar m.m. togs det fram flera olika typer av anpassningsutrustningar med olika gränssnitt, stationssignalomformare (SSO) som monterades hos abonnenterna. Inledningsvis var dessa av relätyp. Dessa ersattes senare av ”Elektronik-SSO” av fabrikat LME och ”Uni-SSO” av fabrikat SATT.
VägvalsmetoderDe vägvalsmetoder som specificerades för AKE-129 var mycket speciella. Avsikten var att hitta en metod som klarade omfattande skador i nätet och stora snedbelastningar. Kortfattat fungerade det så:
Vägvalsmetoderna var effektiva och används än idag i ATL, men krävde en omfattande och kunskapskrävande administration av vägvalstabeller. Dessa togs fram manuellt utifrån gällande nätbild och vägvalsregler. Ett grannlaga jobb som utfördes vid CVA och som komplicerades ytterligare då regionala växlar (ETSS) infördes i nätet. Konstruktionen av dessa vägvalstabeller blev i slutet av 80-talet utsett av FMV som en lämplig kandidat för att testa det nya påfundet med AI-system. (AI = artificiell intelligens.) Ett företag i Sollentuna (Infologics) fick jobbet och utsatte undertecknad för en korseld av frågor om hur det gick till att konstruera dessa tabeller. Resultatet blev ett dataprogram som än idag används för framtagning av vägvalstabeller i nuvarande ATL.
KraftutrustningDen avbrottsfria kraften som drev växeln var antingen =48V eller =220V beroende på hur anläggningens reservkraft såg ut. På denna avbrottsfria likspänning hängde en växelriktare som gav 3 x 380V till stativkraftaggregaten i elektronikstativen och likriktaren. Matningen till dubblerade stativ (CE, IM och DM) gjordes med odubblerade stativkraftaggregat medan odubblerade stativ (KE, IO och FE) matades med dubblerade aggregat. Stativkraftaggregaten gav spänningarna –8V och +8V. I minnena och telefonidelen fanns också +24V och i SMR även +18V. +48V till telefonidelen matades direkt från likriktaren.
Bild 17. Växelriktare (närmast) och likriktare med öppen dörr.
Bild 18. Stativkraftaggregat.
För att hantera eventuella avbrott på 380V fanns en nätvakt. Nätvakten innehöll elektronik som kände av om någon fasspänning sjönk. Om så var fallet skickades snabbt ett nätvaktslarm (NVL) till kontrollenheten som då beordrade datorerna att avverka en undanlagringssekvens som innebar att data som var under behandling återlagrades till minnena. Man utnyttjade den energi som fanns lagrad i kondensatorer mm i stativkraftaggregaten. Då spänningen återkom och var stabil under en minut slogs stativkraftaggregaten till i en bestämd ordning och datorerna startades under kontrollerade former. En sådan start kallades programavvecklingslarm (PAL) och innebar en fullständig återställning av alla väljare. Ett ljud som alla AKE-are kände igen och som normalt innebar att växeln kom igång snyggt och prydligt efter någon minut! För att inte förorsaka obehöriga nätvaktslarm var alla kretsar tripplerade för varje fas och ett larm utlöstes enbart om två av tre kretsar larmade, så kallat majoritetsval.
För kontroll av att alla spänningar från stativkraftaggregaten låg inom tillåtna gränser gjordes en gång i minuten en spänningskontroll. Den gick till så att en spänning i taget kopplades in mot mätkretsar i KE via ett nät av reedreläer.
För att kontrollera att den dubblerade matningen av odubblerade stativ fanns en rutin som varje natt gick igenom en s.k. nattrutin vilken innebar att ett av de dubblerade aggregaten slogs ifrån och spänningen mättes på det kvarvarande. Båda dessa kontroller av stativkraft modifierades under åren då de gav allt för många biverkningar. Mätintervallen för spänningsmätning utökades och nattrutinen kördes på kommando i samband med tillsyn. Till- och frånslag av aggregaten gav ofta störningar som kunde störa trafiken.
LeveranskontrollInstallation och driftsättning av växlarna utfördes av LM Ericsson. Datorstativ levererades från fabrik med färdigt internkablage. Koppling mellan stativ och installation av hela telefonidelen gjordes på plats. Installation och driftsättning tog c:a sex månader. Då LME ansåg växeln klar vidtog FMV:s leveranskontroll. Den som svarade för framtagning av de omfattande kontrollprogrammen och som höll samman leveranskontrollerna var Bertil Nilsson vid TUAB (tidigare FMV, senare Teleplan och Telub). Från huvudverkstaden deltog Per-Olof Alex och jag själv. Prototypkontrollen skedde vid de två första anläggningarna och påbörjades i november 1968 och beräknades (av LME) vara klara till Lucia. Vi tyckte nog att det var väl optimistiskt men LME fick delvis rätt. Leveranskontrollen var verkligen klar strax före Lucia, men ett år senare! Många timmar lades på diskussioner om hur olika tjänster borde vara utformade och programmerarna blev tunnhåriga!
ModifieringarUnder växelns 25-åriga livslängd infördes många modifieringar. Ibland orsakat av krav på nya tjänster, ibland av ökade kapacitetskrav. Modifieringarna bestod i såväl hårdvaru- som programändringar. Programändringar togs först fram som programkorrektioner (korrar) till befintlig programversion och när antalet korrar blev ohanterligt stort gjordes en programkompilering och en ny programversion producerades (av LM Ericsson). Programversionerna betecknades LOD och en bokstav som angav versionen. LOD A var alltså den första versionen, LOD B nästa osv. Den sista programversionen hade beteckningen LOD H. Utöver programmodifieringar förekom också produktion av katalogdata fyra gånger om året (vid RAB i Örebro) och underhållshjälpprogram (vid CVA).
Här nedan följer en sammanfattning av större modifieringar under växelns livstid.
Fjärrövervakningsutrustning1976 infördes en fjärrövervakningsutrustning till AKE-129. Utrustningen bestod av två delar. Dels den del som placerades ute vid växelplatsen (FÖ/VX) dels den som placerades vid driftcentralerna och huvudverkstaden (FÖC). Utrustningen anslöts till ett ATL-abonnemang varefter uppringning av valfri växel kunde ske från driftcentralerna. ´
Bild 19. Författaren vid Centralutrustningen (FÖC) vid huvudverkstaden i Arboga
Med utrustningen kunde avläsning av larmtillstånd, start av tester mm utföras. Centralutrustningens in- och utorgan bestod av skrivmaskin (Olivetti TE 318), remläsare Facit PE1000 och remsstans Facit PE1500. För manövrering fanns en manöverpanel där upp- och nerkoppling sköttes. Transmissionshastigheten var blygsamma 1200 baud. Elektronikhyllorna som syns på bilden var modem, felkontrollenhet och anpassning mot in- och utorgan. Elektroniken bestod här av integrerade kretsar vilka blivit kommersiellt tillgängliga.
På växelsidan anslöts utrustningens linjesida mot en linje i en annan växel. Stationssidan anslöts mot växelns remsläsaringång och remsstansutgång. Omkoppling av utrustningen gjordes då växeln tillfälligt bemannades genom flyttning av två 60-poliga jackar, ”bekvämt” placerade under ett skrivbord! Sen gällde det att koppla tillbaka jackarna då anläggningen lämnades, annars kom inte driftcentralen åt växeln. Automatisk uppringning av förvald driftcentral gjordes vid larm i växeln varefter en larmbild skickades för analys. Automatsvarsfunktion i utrustningen möjliggjorde detta.
UnderhållRegionala underhållspersonalen gjorde månadsvis (C1) underhåll av växeln efter föreskrift. Motivet till så täta intervall var flera.
Tillsynen reglerades av en föreskrift (TOMT 856-172) som innehöll detaljerade anvisningar om larmkontroll, olika tillståndskontroller av telefonienheten, kontroll av laddningsfunktion, utläsning och bearbetning av trafikstatistik, prov av anslutna förbindelser, batterikontroll mm. Resultatet av tillsynen noterades i en driftjournal som insändes till CVA för bearbetning.
FelsökningshjälpmedelAllmäntSom beskrivits översiktligt tidigare gjordes automatiska försök att isolera ett fel till något av funktionsdelarna i DE som då togs ur drift medan övriga enheter återstartades till parallelldrift. För felsökning fanns speciella felsökningsprogram på hålremsa som på kommando lästes in med remsläsaren. Programmet bestod av ett stort antal deltester för test av olika hårdvarudelar. Deltester som gick fel sammanställdes i en ”felbild” som om man hade tur återfanns i en ”felkatalog” som pekade ut felaktigt kort. Om alltför stor grupp av kort utpekades så började en mödosam felsökning med oscilloscope.
CentralenhetenI centralenheten CE avverkades varje deltest genom att den felaktiga CE:n startades till parallelldrift med den felfria CE:n. Eventuella jämförelselarmar under deltesten noterades i en felbild. Alla deltester som gick fel i en hel testsekvens bildade en ”felbild” som sedan förhoppningsvis kunde återfinnas i en ”felkatalog”. Återfann man felbilden i felkatalogen så hade man en utpekning på ett antal misstänkta kortplatser. Genom utbyte av kort och återstart av enheten kunde felet i bästa fall elimineras. Om kortbyte enligt felkatalog inte gav resultat fick man tillgripa oscilloscopemätningar.
Genom att oavbrutet upprepa en deltest som gått fel och med oscilloscope följa förloppet bakåt i tiden från jämförelselarmet kunde tidigaste olikhet fastställas. Jämförelsemätningar med oscilloscope mellan en fungerande och en felaktig maskinhalva var mycket effektiv om man kunde fastställa tidigaste olikhet (på ms-nivå). Avgörande var att mätningen utfördes med stor noggrannhet, väl vald triggning och rätt tidsupplösning. För mätningen använde vi extra långa prober eftersom avståndet mellan parallellarbetande stativ var upp till sex meter.
Om testutrustningen fanns monterad kunde särskilda ”off-line”-program köras i CE. Resultat av testerna avlästes på lamppanelerna i TU. För fellokalisering krävdes god kunskap om programstruktur och hårdvara.
MinnenFellokalisering i minnena gjordes genom att små testsekvenser med kända resultat lästes in och avverkades i det felmarkerade minnet. Vid avvikelse från förväntat resultat noterades testen som fel i en felbild. Felbilden skulle sedan sökas i en felkatalog för eventuell utpekning av felaktigt kort. Off-line program fanns även till minnena som gav en ganska lättolkad utskrift på skrivmaskin. Med testutrustningen monterad fanns ytterligare möjligheter att läsa av felaktigt beteende.
KontrollenhetenFelsökning i kontrollenheten KE var den stora utmaningen! Minsta felgrepp här kunde leda till totalhaveri. Ett haveri med en felaktig kontrollenhet var inget man önskade sig! Testerna gick till så att kontrollenheten spärrades mot omvärlden och ett antal fel simulerades och reaktionen på felen testades. Även här gavs felbilder som angav vilken deltest som gått fel. Därefter var det bara att värma upp oscilloscopet, repetera den deltest som gått fel och börja mäta efter logikkretsschemorna. Kortbyte i KE var omgärdat med många restriktioner som måste följas noggrant för att undvika störningar.
FörmedlingsenhetenFelsökning i förmedlingsenheten utfördes med hjälp av en ganska utförlig felsökningsmanual och felkatalog. Felsökningen underlättades av att bussystemen till/från CE var dubblerade och den felaktiga bussidan kunde avskiljas för felsökning. Fel i bussystemen kunde mätas med jämförande mätning med oscilloscope.
IO-delenFör IO-delen fanns inte så många hjälpmedel. För test av skrivmaskin, remsläsare och remsstans fanns off-line-program som testade tidsgränser mm vid såväl in- som utmatning.
TelefonienhetenDelar av telefonienheten testades med en särskild inbyggd testutrustning (SPR) vid varje tillsyn av växeln. Därvid kunde fel i signaleringsorgan och kopplingsutrustning lokaliseras på ett relativt enkelt sätt. Svårast var fel i väljardelen på grund av dess krångliga ”skruvningsschema”.
Sporadiska felFör felsökning av sporadiska fel (som var mycket vanliga) utarbetade vi några speciella metoder. Det ena var ”knackningsmetoden” den andra var ”marginalspänningsprov”. Knackningsmetoden gick helt enkelt ut på att man med t.ex. skaftet på en skruvmejsel gjorde några distinkta slag på kretskortfronten på alla kretskort i en misstänkt funktionsmodul med enheten i parallelldrift. Ett lödfel eller kontaktfel förorsakade då ett jämförelselarm då man knackade på kortet eller i dess närhet. En effektiv metod! Marginalspänningsprov var någon vidlyftigare att genomföra. Metoden gick ut på att sänka eller höja matningsspänningen i stativet i parallelldrift. I enklaste fall kunde man göra detta genom att helt enkelt skruva på stativkraftaggregaten. I de flesta fall var dock varitionsmöjligheterna för små med aggregaten. Då fick vi ansluta en yttre likriktare och spänningsmata från den. Här gällde dock stor försiktighet för att inte förstöra någonting genom felaktigt hanterade! Många diodfel har tagits med marginalspänningsprov!
KatalogsystemProduktion av katalogdata, alltså data om anslutna abonnenter och nätet, förändrades mycket under åren. Från början då antalet växlar och abonnenter var lågt kunde produktionen ske helt manuellt. Knut Halling FMV hade ett kortsystem över abonnenterna och höll ordning på nätet. Listor över ändringar levererade Halling till SRA (Dick Bjurhäll och Lars Hansson) som producerade inläsningsbara hålremsor vid någon närbelägen växel. Det skedde genom att den ena datorhalvan tillfälligt fick byta identitet, katalog lästes in och ändrades varefter den ändrade katalogen stansades ut på remsstansen, sändes per post (hemlig) till respektive underhållsinstans för inläsning i rätt växel. Förfarandet blev alltför tungarbetat då antalet växlar växte och datoriserades därför. Först skedde det i en PDP 11/35-dator med program framtagna av Telub. Senare flyttades produktionen till RAB och samordnades med FUN-produktionen. Systemet fick då namnet KATSY (Katalogsystem). En stor förändring av katalogsystemet gjordes då regionala växlar (ETSS) infördes i samma katalogsystem som AKE. Systemet kunde då från en gemensam databas generera hålremsor till såväl AKE som ETSS. Systemet byggdes sedan ut för att även hantera AKE:s efterföljare AXT 121.
UtbildningMånga olika typer av kurser har hållits under årens lopp. Grundkursen, som krävdes för att utföra tillsyn av växeln var i allmänhet på tre veckor. Dessutom har systemkurser, felsökningskurser och kraftkurser genomförts. Särskilda kurser för fjärrövervakningssystemet förekom även. Inledningsvis skedde all utbildning vid LME:s anläggning först på Elektravägen 49 i Västberga, därefter på Tellusborgsvägen 83-87 i Hägersten. Efter överflyttning av referensanläggningen från Midsommarkransen till CVA i Arboga 1980 flyttades även utbildningen dit. Kurser har genomförts för Försvarsmaktens personal men även för Forsvarets Fellessamband, FFSB, Norge. FFSB hade några AKE129 i drift försvarets nät ungefär samtidigt som vi. Systemen var väldigt lika hårdvarumässigt men med olika programvaror installerade. FFSB lånade tidvis även vår anläggning i Arboga för egen utbildning. Nedan några bilder tagna i samband med olika kurser.
Bild 20. Felsökningskurs i Arboga mars –81
Personerna är från vänster: Kjell Halvorsen FFSB, Kjell Sunde FFSB, Petter Hansen FFSB, Per-Olof Alex CVA (lärare), Stig Olsson Enköping, Arthur Skalmerås FFSB, Roland Persson CVA (lärare), Ted Eriksson Göteborg, Sven Lakso Luleå, Lennart Levin Kallinge.
Bild 21. Felsökningskurs i Arboga maj -81
Personerna är sittande från vänster: Gösta Wiklund Luleå, Veine Pettersson Linghem, Arne Magnusson Kallinge, Per-Olof Alex CVA (lärare), Bengt Sved Östersund, Ingvar Ottosson Örebro. Stående från vänster: Roland Persson CVA (lärare), Erik Lönnberg Kallinge, Staffan Hillörn Östersund, Inge Holgersson Enköping.
Bild 22. Grundkurs i Arboga dec -81
Personerna är från vänster: Per-Olof Alex CVA (lärare), Roland Persson CVA (lärare), Tor Arne Langeland FFSB, Tord Linge FFSB, Stein Dalsbö FFSB, Knut Henriksen FFSB, Åke Johansson Örebro, Sören Karlsson Linghem, Staffan Eklund Enköping, Crister Nygren Stockholm.
Bild 23. En kurs i det fria.
Bilden är tagen vid en av växelanläggningarna. På grund av dålig ventilation flyttades lektionen ut i det fria. Den som står vid blädderblocket är författaren. Kortet togs av Hans Broberg. Bland eleverna känner jag igen Ingemar Engdahl (längst fram) och Ragnar Svensson (längst bak till höger) De övriga har jag inte lyckats identifiera. Sannolikt var detta en intern CVA-kurs. Det är för övrigt Ragnars Amazon som syns på bilden.
DrifterfarenheterVad kan man då säga om AKE-129 efter 25 års drift? En teknisk milstolpe inom telefonin som gav LM Ericsson mycket erfarenheter och kunskaper som ledde fram till AXE-familjen som blev en succé för företaget. De problem som gav oss som jobbade med tekniskt stöd mest bekymmer och mest jobb var:
Även om det fanns svaga punkter så är huvudintrycket att AKE-129 var ett stabilt system som betjänade sina kunder (=abonnenterna) på ett utmärkt sätt under i stort sett 25 år. Underhållspersonalen ute i landet tyckte i allmänhet att det var stimulerande att arbeta med AKE och var mycket ambitiösa och entusiastiska!
Dåliga dioderDioder på alla kretskort och i testfunktionen i kodväljarna var av en typ (LME-RKZ120101) som säkert var billiga i inköp men som genom åren orsakade underhållspersonalen massor med bekymmer. Dioden förekom i många tusental i växeln och hade ett alltför stort felutfall. Felet bestod i att den började ”halvleda” i backriktningen med påföljd att signaler lastades ner. Typiskt i datadelen var att pulser blev 5 – 5,5V istället för 8V, med svårtolkade, sporadiska felbilder som följd. Den typen av fel var heller inte förutsatta vid de simuleringar som låg till grund till felkatalogerna, vilket gjorde det hela ännu svårare. Dåliga dioder i testkretsarna i kodväljarna gav oss mer bekymmer än de funktioner som skulle övervakas på grund av falsklarm! Många svordomar har uttalats över dessa dioder. På äldre kretskort, som kunde förekomma, satt en annan diod som vi aldrig hade problem med.
Trögande väljareEtt fel som dök upp efter några års drift var att bryggmekanismen i kodväljarna började kärva med påföljd att utställningen misslyckades. Utredningen av problemet blev omfattande då kodväljarna var en LME-produkt som förekom över hela världen och vi var de första som upptäckt problemen. Laboratorieundersökningar vid LME kom slutligen fram till att en olämplig olja använts för smörjning av en lagring i bryggmekanismen. Oljan ”förtvålades” och blev tjock. Orsaken till förtvålningen blev aldrig helt utredd, men LME skyllde förstås på den ”dåliga” miljön på FTN-anläggningarna. En annan trolig orsak (och den mest sannolika enligt min åsikt) var att trafiken i nätet var för liten vilket innebar att väljarna arbetade för lite. Ett antal åtgärder gjordes under årens lopp för att komma tillrätta med problemen.
Först rekommenderade LME att vi skulle smörja alla bryggor med en lättflytande, penetrerande olja som LME tog fram. Tanken var att oljan skulle lösa upp den ”förtvålade” oljan. Ett omfattande arbete inleddes då med att smörja väljare. Arbetet utfördes med en injektionsspruta med en böjd nål för att komma åt smörjstället. Efter smörjningen skulle bryggan motioneras med ett särskilt verktyg. För att inte störa trafiken kunde åtgärden bara göras på bryggor som var lediga. Varje växel innehöll 800 bryggor och varje brygga hade två svåråtkomliga smörjställen. Många AKE:are minns nog dessa övningar, klängandes i stativen!
Smörjningen visades sig efter en tid inte vara den rätta åtgärden. Felen kom tillbaka. Då tillgreps metoden ”smörj vid behov” medan ytterligare åtgärder diskuterades. Så småningom togs det fram ett ”väljarmotioneringsprogram” som innebar att alla lediga bryggor manövrerades en gång per timme. Situationen blev bättre, men helt bra blev det aldrig. Inom några driftområden hade man tröttnat på alla problem och gjorde det enda rätta, nämligen att plocka ner väljarna en efter en på bänk, göra rent lagringen ordentligt och sedan smörja med bra olja. De växlar som fick den behandlingen gick sedan bra resten av livstiden. Bertil Gylling, Kallinge var en föregångare och botade på detta sätt ”sina” växlar för gott.
MiljöFör att undvika störningar på grund av statisk elektricitet infördes redan från början befuktningssystem på AKE-anläggningarna. På några anläggningar bestod systemet av en vattenkokare där vatten förångades och blåstes in i växelrummet. Andra anläggningar hade ett system där vatten strålades in i ventilationssystemet. Systemen kalkade igen ständigt. En fördel med befuktningen var att anläggningen försågs med vatten vilket var bra för personalen! Tyvärr var dock vattnet oftast odrickbart på grund av för liten förbrukning.
Efter några år lades även en ledande matta in i växelrummet vilket
hade bra effekt.
Värmen var annars det stora problemet eftersom ingen kylning fanns. Växeln genererade avsevärd värme varför temperaturen kunde komma upp i 40 grader varma sommardagar. Ingen bra miljö vare sig för AKE eller dess skötare! Vid vissa anläggningar var dessutom luftintaget fiffigt nog placerat på en södervägg!
VäxelriktarenVäxelriktaren (från General Electric) var ett monster. Den vägde 250 kg och var inskjuten i ett skåp i ett hörn av rummet. Växelriktaren fanns i två versioner, en för 48V= och en för 220V= och verkade alltid gå överansträngd. All elektronik gick varm och haverier var vanligt. Då växelriktaren var ur drift kördes växeln på ”rånät” genom att växelriktaren förbikopplades vilket förorsakade många störningar. Felsökningen var synnerligen besvärlig, inte minst på grund av att växelriktaren måste tas ut ur skåpet. Enda sättet att prova om en åtgärd haft effekt var att göra ett startförsök. Gick startförsöket snett (vilket det ofta gjorde även då inga fel fanns) rök det alltid dyra snabbsäkringar. Vi hade därför utrustat oss med ”vattensäkringar” som bestod av en glasburk som vi fyllde med vatten. Genom att sänka ner vanliga, billiga trådsäkringar i vattnet fick vi en snabbsäkring med samma karaktäristik som den dyrare versionen och kunde kosta på oss många startförsök. Många svordomar har yttrats över detta monster!
Vissa övervakningsfunktionerNär man konstruerar övervakningsfunktioner kan det ibland bli fel. Det är ju inte så lyckat om övervakningsfunktionen har sämre tillgänglighet eller ställer till med mer bekymmer än den funktion den ska övervaka. Vi upplevde några sådana i AKE-129. Exempel:
Övervakning av stativspänningar Stativspänningarna övervakades genom att varje spänning via ett relästyrt bussystem anslöts mot mätkretsar i kontrollenheten. Mätningen gjordes i början varje minut vilket medförde stort slitage på inkopplande reläer. Fel som uppstod berodde nästan undantaglöst från problem med mätutrustningen. Funktionen kopplades bort.
Nattrutintest Nattrutintesten innebar att klockan 00:00 varje natt startade en process som innebar att alla stativkraftaggregat som var dubblerade stängdes av ett efter ett varvid stativspänningarna från det kvarvarande aggregatet mättes. Uppstarten av ett avslaget aggregat gjordes med en ”mjukstart” som innebar att förkopplingsmotstånd anslöts en kort stund i varje fas. På grund av slitage på inkopplingsreläer var det vanligt att inkopplingen orsakade störningar. Vi tog bort den automatiska testen och gjorde istället testen i samband med tillsyn av växeln.
Väljartest Väljartest gjordes vid varje utställning av en väljare. Testen avsåg att verifiera att beordrad utställning verkställts mekaniskt. Testen var beroende av att en omfattande matris av dioder var felfri. På grund av dåliga dioder, som beskrivits ovan, gick testen ofta fel. Då en utställning rapporterades misslyckad gjordes en förnyad utställning med samma data. Denna dubbla utställning orsakade störningar i signaleringen som redan startats vilket kunde leda till felaktiga koppel. Fel i väljartesten var besvärligt att lokalisera och därför var den ofta inhiberad.
Utskrifter Många felutskrifter ”pluggades” under åren då värdet av dem ifrågasattes. Vi som var med minns nog 0071-utskrifter. Utskriften betydde att ett anrop kommit på en ansluten ledning men ingen efterföljande signalering förekom. (Falskt anrop). Anrop detekterades om inkommande signal (på m-tråden) var 10 – 100ms. Dåtidens radiolänksystem (speciellt troposcatterlänken RL-71 som fanns i drift inledningsvis) genererade frikostigt med sådana falska signaler. Varje sådan falsk signal stressade växeln dels genom att den genererade en utskrift 0071, dels en uppkoppling av signaleringsorgan. Utskriften ”pluggades” men övriga effekter av falska anrop levde vi med även om situationen förbättrades hela tiden allteftersom radiolänkar byttes ut mot modernare teknik. En annan utskrift som ”pluggades” var 0030. Den gavs då ett samtal varit uppställd 30 minuter. Ganska ointressant! Andra utskrifter som ansågs onödiga och togs bort var sådana som gavs vid olika tester om testen gick rätt.
EpisoderUnder en drifttid på 25 år för de äldsta växlarna händer givetvis en del episoder som kan vara av intresse att återge.
Brinnande diodenhet.Vid en växel i Norrland hände det att en stor diodenhet som satt i växelriktaren brann under viss dramatik. Dioderna var till för att ta ner inspänningen till växelriktaren och var monterade på kylflänsar som i sin tur var hopskruvade med en pinnbult. För att isolera kylflänsarna från jord var pinnbultarna överträdda med en pertinaxslang. Slangen hade på grund av värme och åldring pulveriserats med kortslutning som följd. Stora strömmar flöt och pinnbultar mm smälte ner. Växelriktaren förbikopplades och växeln kördes på ”rånät” vilket var en osäker drift p.g.a. nätstörningar. En febril jakt på en diodenhet startade. Reservdelar fanns inte inom försvaret. Inte heller LME kunde skaka fram någon. Strax innan händelsen hade en växel i Västsverige avvecklats. Den växeln hade samma kraftalternativ som den drabbade växeln. Nu började en jakt på växelriktaren. Det visade sig att den skrotats och hamnat på en skrotfirma i Kolbäck. Jag och PO Alex åkte dit och började leta. Efter mycket om och men så fann vi den, delvis demonterad men med diodenheten kvar. Vi fick ta diodenheten (gratis), tog hem den och rustade upp den och skickade den till Luleå. Lyckligt slut på den händelsen!
Utlåsta!PO Alex och jag jobbade en gång några varma sommardagar vid växel 19 som var en anläggning med växeln placerad i en separat betongbunker. Bunkern var försedd med en ventilationsutrustning som förde ett fruktansvärt oväsen. För att överhuvudtaget kunna utföra något tankearbete där inne stängde vi alltid av fläktarna då vi var där. Meningen var givetvis att slå igång anläggningen då vi åkte därifrån. En kväll glömde vi emellertid bort det. Då vi kom tillbaka morgonen därpå var det förstås olidligt varmt i anläggningen. Vi startade fläktarna och gick ut för att vänta på att det skulle bli svalare därinne. Tyvärr så var en innerdörr försedd med ett lås som låstes då man slog igen dörren! Där stod vi utan telefon, utan bilnycklar, anläggningsnycklarna inlåsta och vi utlåsta! Det var bara att sätta igång och gå hem till tillsyningskvinnan som bodde en bit därifrån. Som tur var var hon hemma och vi kunde ringa till Bertil Gylling i Kallinge och skamset tala om vår situation. Gylling hade haft med CVA:are att göra förr, så han lät inte ett dugg förvånad. ”Det fixar jag” sa han, ”ta det bara lugnt.” Vi lomade tillbaka till anläggningen och satte oss i solskenet och väntade. Efter ungefär en timme brummade det i luften. En helikopter landade intill anläggningen och en man kom och låste upp anläggningen, gjorde honnör och for därifrån och vi kunde fortsätta vårt arbete! Tala om service.
Uppgiven felsökningEn enda gång under alla år gick vi bet vid en felsökning. Men det hade sina speciella skäl. Vid växel 15 skulle den nya växeln AXT121 installeras som ersättare för AKE129. Växeln skulle placeras i länkrummet intill AKE-rummet. För att få rum med den nya växeln var en vägg tvungen att flyttas inåt AKE-rummet. När väggen väl var flyttad så uppstod ett svårartat fel i AKE-växeln som krävde insats med den mobila testutrustningen, (Se bild 9). Då vi kom dit med testutrustningen insåg vi snart att det fanns helt enkelt inte utrymme för att ställa upp den! Situationen var kritisk, AKE gick med en dubblerad enhet felmarkerad och var alltså i sårbart skick och vi kunde inte laga den! Lösningen blev en omprioritering av installationsplanerna så att AXT:n monterades och driftsattes på rekordtid. Vi var många som höll tummarna för att inget skulle hända med AKE under installationstiden. Men gudarna var med oss, grejorna höll och inga abonnenter drabbades av störningar.
Totalhaveri på grund av SixtenVid leveranskontroll av växlarna deltog utöver LME-folk och vi från CVA bl.a. representanter för driftansvarig myndighet. Vid en växel deltog Anders Sturesson från Örebro. Anders var alltid vaken och nyfiken och var intresserad av vad man kunde skriva på skrivmaskinen. Du kan skriva vad som helst, sa jag lite stöddigt, kontrollerna vid inmatning är så bra så det händer ingenting om datorn inte känner igen det skrivna som ett kommando. Dessutom är skrivmaskinen just nu ansluten på lägsta behörighetsnivå så prova på du! Normalt svarade datorn ”ORIKTIGT DIREKTIV” på alla konstigheter man försökte skriva. Anders skrev då ”SIXTEN” med påföljd att hela växeln havererade! Panik utbröt bland LME-folket. Telefonerna gick varma till Stockholm medan vi laddade om växeln från start. Vi fick ingen klarhet i vad som hänt förrän flera veckor efteråt. Förklaringen var att ett antal testprogram som använts vid programtestning ”glömts kvar” i den levererade programversionen. Ett fel som funnits i programmen sedan första programversionen tre år tidigare! Tack Anders för din nyfikenhet!
”Golvväxeln”Under installationen av växel 18 upptäcktes att golvet i växelrummet började sjunka oroväckande. Arbetet fick avbrytas och byggentreprenören tillkallas. Jobbet var dåligt gjort och golvet fick justeras, varefter installationen avsevärt försenad kunde fortsätta.
”Råttväxeln”Driftpersonalen vid växel 17 fick problem med IBM-skrivmaskinen som inte ville hänga med riktigt. Inte så underligt kanske då en råtta börjat inreda sitt bo i maskinen!
”Vattenväxeln”Vid växel 20 började taket läcka i växelrummet. Vatten droppade ner i relästativen och förorsakade en hel del störningar och extrajobb. Taket tätades och reläsatserna återställdes efter demontering och urtorkning.
PersonalMånga personer har under AKE:s livstid varit inblandade på olika sätt. Olika handläggare vid FMV:s saksida och underhållssida har passerat genom åren. Den som var mest pådrivande från FMV:s sida var ”Mr FFRL” Hans Franzen. Konsulter har arbetat med specifikationer och kontroller. Bland konsulterna vill jag särskilt nämna Bertil Nilsson som då han jobbade på TUAB skrev den ursprungliga specifikationen 1965 och sedan (på Teleplan) höll samman den omfattande kontrollverksamheten. Från LME var det Anders Ahlberg och Sture Carlsson vid avdelning X/Zx som tog fram den tekniska specifikationen och var FMV:s motparter vid upphandlingen. Sven-Olof Hagman och Karl-Erik Sundberg svarade för stor del av utbildningen i början av projektet. Under drifttiden hade vi mest kontakt med Göran Larsson som stod för det mesta av driftsättning av växlarna och blev ett ovärderlig stöd för huvudverkstaden. Regionalt har minst 50 personer arbetat med AKE under längre eller kortare tid. Vid huvudverkstaden i Arboga har följande personer arbetat med AKE-129 under längre eller kortare tid:
|
