Utdrag ur dokumentet
 

"Testutrustningar och Testmetoder för flygburen elektronikutrustning i Flygvapnets flygplan 29, 32 och 35"
 

skrivet av Göran Hawée      Hela dokumentet

Testutvecklingen för Fpl 29

KFF/UH såg alltså till att tillverkaren och / eller ansvarig Central Verkstad CV av eller för den enkla avionikutrustning i Flygplan 29 även tillverkade Testutrustningar för i första hand verkstadsbruk. Den var även utformad för fältmässigt nyttjande.
Exempel på aktuella provutrustningar i flygplan 29 är för Flygradio FR-8, Flygradiopeil FRP III och Igenkänning IK-radar PI-15 samt Navigeringsradar PN-503. Samma tillverkare eller ansvarig CV skapade även på KFF/UH uppdrag Anvisningar för prestandakontroller vilka inarbetades i respektive utrustnings genom av Teknisk Order Materiel Teknik TOMT fastställda Beskrivningar. I dessa ingick även tillsyns- och översynsåtgärder som skulle utföras på olika system och där ingående apparater vid regelbundet fastställda tidpunkter, vilka kunde baseras på kalendertid eller drifttid.

Som provanvisningar i flygplanet utarbetades efter hand Speciell Mekanikerinstruktion SMI 29 och Speciell Tillsynsinstruktion STI 29 innehållande åtgärdspunkter för kontroll och test av olika system vid olika anbefalld Service eller Tillsyn på flygplanet samt anvisningar hur åtgärderna skulle genomföras.
Alla anbefallda åtgärder signerades efter avslutat arbete på speciella för respektive service / tillsyn utfärdade listor. Dessa var viktiga dels för att tillgodose flygplanets luftvärdighet inför nästa flygning och dels för uppföljning av flygplanets historik vid en eventuell haveriutredning efter ett haveri.
Utbildningen av behörig personal på de olika systemen i flygplanen grundlades med en gedigen grundläggande teknikerutbildning som vid denna tid genomfördes vid de FV Centrala Skolor FCS i Viksäng i Västerås. Den specifika utbildningen på systemen i flygplanen var ganska spartansk ordnade med enkel teori med underlag från avsnitt ur flygplanets beskrivning samt i viss mån även berört systems apparatbeskrivningar. Den praktiska utbildningen utfördes i flygplanet med funktionsprovning enligt SMI.

Den tekniska personalen på Divisionerna Div, från mitten av 1960-talet på Kompanierna Komp, hade civilmilitär status och personalen på flygflottiljernas Avdelning AVD VI, sedermera Flygverkstaden Fvst för verkstadsarbetet på systemen och dess apparater var civila el- och telemontörer. Dessa fick sin grundutbildning vid KFF egen Verkstadsskola FFV i Västerås eller CV i Västerås CVV, CV i Malmslätt CVM eller CV i Arboga CVA, De kunde även komma från annan civil Verkstadsskola med linje inom radio- och teleområdet. Systemutbildningen utfördes på respektive flottilj vid dess Fvst av respektive chef vid Signalverkstaden eller tidigare utbildade montörer. Teorin utfördes med systemens flygplan- och / eller apparaternas beskrivningar som grund och den praktiska utbildningen utfördes på de provutrustningar för berörda system och apparater som fanns framtagna för dessa.
Flygplan 29 var operativ under 25 år i 5 olika versioner med delvis förändrade och utökade avioniksystem.

Testmetodik för avioniksystemet i fpl J29

Elektroniken i J29 Avionikutrustning  utgjordes av Flygradio FR, Flygradiopejl FRP och IK-radar PI samt en Kurshorisont KH- anläggning.
FR kontrollerades endast med enkla medel av en Op genom förbindelseprov med markradiostation, oftast flygtrafikledaren på flottiljen eller tillsammans med en annan Op2 i annat flygplan. FR kunde även av en Op avstämmas vid kristallbyte vid krigsförbandsövning KFÖ eller en skarp krigssituation, med lampa avseende sändaren och med summer vad gällde mottagaren.

FRP kontrollerades av en Op genom avstämning mot och avläsning av riktningen till en känd markfyr specifik för flygflottiljen eller en rundradiosändare med känd geografisk position i förhållande till flygplanets aktuella kursriktning som KH visade.
IK-radarn kontrollerades inte alls i sitt system i flygplanet utan gjordes endast vid flygning mot markutrustning.
KH provades av en Op2 i förarkabinen genom kontroll av överensstämmelser mot kända optiska landmärken på speciell magnetiskt uppmätt plats, så kallad deviering. En Op1 manövrerade med hjälp av bogserbil flygplanet runt i 30 graders intervallstopp för avläsning. Flygplanet strömförsörjdes från en batterivagn. Efter eventuell kompensering för inverkan av från flygplanet inducerade magnetströmmar kördes ytterligare kontrollvarv för kontroll att systemet innehöll fastställda toleranser. En kalibreringstabell upptecknades och monterades i anslutning till kursindikatorn.
I flygplan S29C avioniksystem  infördes en engelsk Pulsnavigeringsradar PN-50 och för test av systemet på Div / Komp fanns av tillverkaren framtaget en testutrustning benämnd PP-50 samt Frekvensmeter W 1649. Fvst och CV försågs samtidigt med testutrustning WTG-50 för test av system- och utbytesenhet med möjlighet till reparation till komponentnivå.
Utbildningen på detta system var lite mer omfattande för test i flygplanet men utfördes ändå på flottiljerna av egen personal. Verkstadsutbildningen däremot anordnades vid KFF central utbildningsinstans, från slutet av 1950-talet vid FV Radarskola FRAS på Roslagens flygkår F2 i Hägernäs, där tekniska personalen dels fick en gedigen Grundläggande Radarutbildning och dels fick utbildning på de olika systemens apparater och i viss mån hela system.
Proven i flygplanen krävde nu två Op för genomförande, en i kabinen, Op 2 och en runt flygplanet, Op 1. Op 2 i flygplanets kabin hanterade olika strömställare på systemets manöverenhet samt avläste instrument och en Op 1 handhade testutrustningarna och eventuella manövrar av objekt utanför kabinen för genomförande av kompletta prov.
Prov på verkstad av i systemet ingående apparater kunde utföras av en Op.