Stridsledningssystemet STRIL 60.

Skrivet av Göran Hawée      Uppdaterad 2015-10-18

 

Bakgrund

Jaktflygplan kunde inte bara på måfå sändas till väders, endast med ett ungefärligt målläge och flygriktning för att sedan slumpmässigt leta efter de snabba fiendemålen. Det var en dålig strategi som kostade mycken bränsle och tid. Med erfarenheterna från ”Slaget om England” under andra världskriget VK II 1939 byggdes därför i Sverige i slutet av 1940-talet upp ett likartat Stridsledningssystem STRIL som stöd för att leda våra jaktflygplan till rätt mål vid ett angrepp på Sverige. Systemet var fullt utbyggt i början på 1950-talet och fick då benämningen STRIL 50. Systemets kärna var en Luftförsvarscentral LFC varifrån en Jaktledare JAL med sin stab skulle ta beslut om insats. Dessa LFC var placerade under jord i bergutrymmen och orienterade i dåvarande luftförsvarssektorer, Övre- resp. Nedre Norrland, Mitt och Syd. Systemet var helt manuellt och radarindikeringarna från Spaningsradar PS-41 eller Jaktradar PJ-21 indikatorer plottrades med klossar på ett kartbord. Utöver PJ-21 användes även optisk luftbevakning (olbev).

 

Luftförsvarscentral LFC för STRIL50 i berget på F16 1950.

Luftförsvarscentral LFC för STRIL50 i berget på F16 1950.

 

Efter beslut om insats tog en Radarjaktledare Rrjal över ledningen av jakten vid PJ-21 PPI (Plan Position Indicator)-indikator som leddes via radio och talinformation. Vid införandet av Incidentberedskapen 1952 kunde vårt till Sovjetunionen angränsande luftrum övervakas en bit ut över Östersjön. Historien hjälpte här till att realistiskt bygga upp den kedja av funktioner som skulle sluta med att ett fiendemål förmåddes avvika. Incidentjaktflygplanen hade i detta läge skarpladdade kanoner och kunde efter order från marken skjuta varningsskott!

 

STRIL 60 markbundna materielutveckling.

Allmänt

Under slutet av 1940-talet och i början av 1950-talet växte en ny Hotbild fram mot Sverige. Vårt lands ÖB hade 1954 givit riktlinjer om att ett nytt och snabbare luftbevaknings- och stridsledningssystem än STRIL 50 erfordrades. Kärnvapenhotet från öster krävde också att flera och mindre krigsflygbaser (BAS 60) byggdes. Även det taktiska radiosambandet mellan STRIL och jaktflyget måste störningskyddas med hjälp av att ett nytt radiosystem, ”Styrradio” skulle tas fram. Den tekniska utvecklingen för flygplan och vapen hade nu medfört att kravet på snabbheten i funktionskedjan målupptäckt med spaningsradarn – insatsbeslut i LFC – överföring av information till flygplanets pilot hade ökat markant. En fingervisning på detta ger vid handen att med målhastigheter på ca M 1.0 på 1950-talet blev den totala reaktionstiden målupptäckt – order jaktpilot 30 – 60 sekunder med manuell radarplottring i STRIL 50-systemet.

Med databehandlingsutrustningen i Stril-59 med spaniningsradar PS-08 och Styrdata bestämdes ”reaktionstiden” av radarstation PS-08 rotationshastighet. Efter det att Rrjal ringat in målet på sitt PPI och utsett jaktflygplan skedde uppdateringarna mycket snabbt via styrdata till flygplan. Reaktionstiden med målhastigheter på > M 1.5 på 1960-talet blev då 6 – 10 sekunder med kombinationen människa – dator i STRIL 60-systemet.

 

För att nu klara av att ÖB-s direktiv blev uppfyllda krävdes stor eftertanke och omfattande insatser från Försvarsmakten och dess allierade Försvarsindustrier. Detta ledde bl.a. till att Saab konstruerade ett för tiden helt unikt jaktflygplan J35 Draken vilka skulle medföra vapen för bekämpning av mål på mötande kurs i alla väder och i mörker. Det ledde också till att ett mycket speciella datalänksystem utvecklingen av Standard Radio och Telefon SRT som medgav binär dataöverföring internt i och mellan STRIL 60-s olika markutrustningar och mellan marken och flygplanen samt att beräkningarna av styrinformationen till jaktflygplanen där människorna tidigare varit huvudingrediensen i STRIL 50-systemet successivt övertogs av datorer.

En första skiss på STRIL 60 presenterades på en konferens i Uppsala 1955 för att med landets experter utforma kraven.

Denna skiss stämmer i stort sett med den utformningen som Jaktprofilen enligt bilden nedan fick i början på 1960-talet. Projektet med att kunna leda jaktflygplan från marken startade i oktober 1955, när det beslutades av Chefen för Flygvapnet CFV och Kungliga Flygförvaltningen KFF att Draken skulle utrustas med ”Styrradio”. Denna ”Styrradio” skulle diskret överföra taktisk styrinformation till piloten och i en framtid även direkt kunna ”styra” flygplanets roder. Dock kom man till insikten om problem och risker med detta varför denna funktion utgick. Härmed ändrades även benämningen ”Styrradio” till Styrdata SD vilket skulle bli det rådande uttrycket framgent. Samma år 1955 beställdes nya spaningsradarstationer samt den till dem så viktiga indikatorutrustningen inkluderande elektroniskt kalkylatorstöd för radarstridsledning från dess ledningscentral. Detta s k OP-rum utprovades sedan under resterande delen av 1950-talet och bidrog till den totala lösningen av binär dataöverföring samt att datorstödd flygbaneberäkningar till Rrjal var möjligt.

 

Jaktprofil för System J35B/D under samtliga STRIL-skeden.

Större bild

 

Uppbyggnad och funktion

Av Jaktprofilen framgår tydligt att kärnan i STRIL 60 var LFC. Denna LFC-funktion utfördes i ett inledande skede i slutet av 1950 till 1964 från ett PS-08 OP-rum i vilket radarbilder på ett PPI kunde ses och viss datorkapacitet medverkade till att ett fåtal Rrjal kunde verka för stridsledning av flertalet jaktflygplan.

Standard Radio och Telefon AB SRT utvecklade och levererade till Stril-59 (PS-08 Op- rum), Databehandlingsutrustning, indikatorrutrustning samt styrdatautrustningen till mark och flyg.

Det egentliga LFC typ 1 var, när det togs i drift nedsprängt i bergssalar tillsammans med en omfattande elektronik.

 

Ett LFC m/60 typ1, LFC O5 (Mitt) ”Puman” i hjärtat av Uppland och som utrustades av engelska företaget Marconi togs i fullt bruk 1964. I ett LFC typ 1 fanns ett antal taktiska funktioner där Jaktledaren JAL var högsta ansvarig. I organisationen under JAL fanns biträdande jaktledare Bijal som gav startorder till jaktflygplanen som stod i högsta beredskap, en Chef för Radarjaktledarna Crrjal och ett antal Rrjal som ledde jakten via radiosänd SD eller tal. Vidare fanns Trådjaktledaren Tråjal som uppdaterade tablån för flygplan i beredskap, Luftbevakningsledare Lbevled som valde radarstationer, Målföljningsledare Målled och målobservatörer Målobs som målföljde fientliga och egna företag samt en Identifieringsledare Iled som hade ansvar för Igenkänning IK-systemet.

 

Spaningsradar PS-08/F

Spaningsradar PS-08/F

Större bild

 

Långdistansradarstationen PS-08 av engelska fabrikatet Decca valdes till STRIL 60 som spanings- och stridsledningsradar. PS-08 hade en räckvidd på > 500 km och god upptäcktsförmåga på mål på hög höjd. Den smala lobbredden (0.28 grader) gav bra precision i bäringsbestämning. Fyra stationer med sina speciella smeknamn kom i drift till slutet av 1950-talet. En station blev placerad utanför Södertälje, PS-08 ”Harry”. SRT levererade indikatorutrustning till radarstationens egna ledningscentral, PS-08 OP-rum i anslutning till radarstationen samt till LFC typ1. PS-08 arbetade med hög uteffekt och korta pulser för bra målupplösning på 10 cm våglängd (S-bandet). Radarn modifierades efter hand för att bättre klara fiendens störmedel. Med PS-08 stora räckvidd erhölls en bra övervakning långt ut förbi nationsgränsen i de högre luftskikten.

I STRIL 60 elektroniska ”minne” (Datamaskinen) lagrades all information från PS-08 PPI och IK-svar för vidare distribution till samtliga användare som var i behov av en radarbild för sin funktion. Med denna lagring av data kunde också alla operativa användarna (Rrjal och Rrbi, Målled och Målobs samt Iled) med tangentbord och rullboll (”datamusens ” föregångare) och via specialanpassade datorprogram begära målföljning av fiende och egen jakt, beräkning av optimala flygbanor för olika anfallstyper, IK-identifiering och annat, värdefulla resurser för att på snabbast möjliga sätt kunna sända SD med tal eller i binär form till jaktflygplanen.

 

Sändaranläggning FMR-10.

Sändaranläggning FMR-10.

 

Med Radioanläggning Fast Markradio FMR-10 från Rhode &Schwarz (Tyskland) överfördes styrdatasignalerna från STRIL till jaktflygplanen J35. Dessa opererade på VHF-bandet med en maximal uteffekt 10 kW, i fredstid reducerad till 1 kW. Totalt installerades 41 stationer med strategiskt placerade utefter svenska kusten. Sändarantennerna var höga och riktade snett uppåt för höghöjdstäckning över Östersjön. SD-meddelandet i tal- eller digital form kom in via tråd- eller radiolänkförbindelser, det senare i fredstid av kostnadsskäl. Trådöverföringen valdes alltid i krigssituationen för minsta störningsrisk.

Styrdatameddelandet utgjorde grunden för hela SD-systemet och fanns bara i digital form.

Detta utformades av Standard Radio och Telefon AB och bestod av digitala ”bitar”, varje bit kodad som ”etta” eller ”nolla” och överförda i serie i digitala datameddelanden. Meddelandet innehöll 103 bitar varav 68 bitar utgjorde direkt flyginformation och de övriga för teknisk information såsom flygplanidentitet etc. Det överfördes med 3000 bitar/sek, d.v.s 29 meddelanden/sek. Datameddelandet till J35 innehöll dels en administrativ del bestående av ”Startkod” (12 ettor i följd) och en ”Adress” (det mottagande flygplanets unika identitet) och dels flygorder och måldata utgörande ”Skede” (Anflygning eller Målspaning), ”Kommandon” (19 st. i klartext) ”Kurs” (Beordrad kurs), ”Bäring” (Målbäring), ”Avstånd” (Målavstånd) och ”Höjdvinkel” (Målhöjdvinkel). Dessutom utgjorde var tionde bit en fast ”skiljenolla” för att styrdatainformationen inte felaktigt skulle kunna uppfattas som ”startkod” i informationsströmmen i meddelandet.

 

Styrdatameddelanden från början av 1960-talet

Styrdatameddelanden från början av 1960-talet

Större bild

 

Rrjalar i LFC uppgick till 12 st, tre hytter med fyra Rrjal i varje. Varje Rrjal kunde hantera fyra ledningsuppdrag med ett till fyra flygplan i varje uppdrag. En ansenlig mängd Drakenflygplan, 48 uppdrag x 1-4 flygplan, summa 48 – 192 flygplan, motsvarande 6 – 24 divisioner kunde alltså ledas till anfall mot fiendemål samtidigt från ett LFC vilket sannolikt var ett behov mot en angripare som Sovjetunionen.

 

Rrjal-position i LFC typ 1 1964

Rrjal-position i LFC typ 1 1964

 

En låghöjdsradarstation PS-15 av italienskt fabrikat (Selenia) anskaffades senare under 1960-talet för att komplettera PS-08 problem på låg höjd. Dessa placerades strategiskt för att ge optimal täckning över hela landet. Radarn var monterad på master (100 m) för att ge bra räckvidd, 80 km på lägsta höjd och sände med 2 MW på 6 cm våglängd (C-bandet). Även Marinen utnyttjade dessa radarstationer.

 

Spaningsradar PS-15 för låghöjdstäckning

Spaningsradar PS-15 för låghöjdstäckning

 

Den IK-radar för igenkänning av eget företag som systemet utrustades med var av naturliga skäl en helsvensk konstruktion, sekretessen var ytterst viktig. Radardivisionen vid LM Eriksson LME och Svenska radioaktiebolaget SRA samordnade projektet som fick beteckningen PN-79. Utrustningen var av typ sekundärradar vilket innebar att ”svaret” på en ”fråga” från marken till flygplanets mottagare gick ut från en sändaren i flygplanet. Härvid erhölls stor räckvidd, avsevärt större än PS-08 och PS-15 i vissa lägen. Den i viss mån riktade IK-radarantennen med 15 gr lobvinkel var dels monterad på PS-08 antenn och pekade åt samma håll och dels på egna master strategiskt utplacerade i geografin. PN-79-systemet arbetade på ca 1000 MHz med ett antal korta pulser för bl.a. kodning av flygplanindivid som var unik för varje flygplan.

 

PS-08-antenn med antenn för IK-systemet.

PS-08-antenn med antenn för IK-systemet.

 

För att utöka möjligheten till att behandla data från PS-15 samt att bättre kunna leda flera företag med hjälp datorunderstöd iordningställdes fasta Radargruppcentraler Rrgc/F, även dessa nedsprängda i bergrum. Rrgc utgjorde en undre nivå till LFC med uppgift att sortera och filtrera informationen från flera radarstationer samt avlasta och/eller utnyttjas som reserv till LFC. Åtta anläggningar utplacerades på olika platser i Sverige med huvuddelen i landet södra del. Sålunda igångsattes bl a Rrgc O5S ”Björnen” på Södertörn. Högsta chef i Rrgc var Crrjal som efter order från Bijal i LFC med Rrjal, Målled och Bimålled, Målobsar och Tråjal utförde i princip samma totala funktion som i ett LFC typ 1. Rrjal i Rrgc/F verkade på samma sätt och med samma utrustning som i LFC. Organisationen var ett komplement och reservsystem till LFC som gav stora möjligheter till att STRIL 60 kunde användas under svåra förhållanden i en krigssituation. Antalet Rrjal uppgick till tre eller fyra beroende på typ av Rrgc och varje Rrjal hade möjlighet att kunna leda sex uppdrag.

 

Denna sammanställning av STRIL 60 visar hur systemet i första hand såg ut när J35A togs i bruk och senare J35B och J35D samt sist J35F fram till mitten av 1970-talet. En ingående presentation av System J35 i symbios med STRIL 60 under själva Jaktcykeln i sina resp J35-versionsskepnader samt om hur systemet fungerar i respektive flygplan i sitt eget uppträdande i det enskilda stridsmomentet kan studeras i speciella artiklar om J35A Krigsfunktion eller J35B/D Krigsfunktion (kommer) eller J35F/J Krigsfunktion (kommer).