PN-794/793    PN-794/793/797 PN-793/797/799 IKS-tr/PN-799 IKFS-tr
  /------------/------------/-----------/--------------2005
|------|------|------|------|------|------|------|--
1960        1970          1980          1990

Igenkänningsutrustning för Fpl32, Fpl35, Fpl37.

IK-radar PN-794, PN-793, PN-797, PN-799 och IK-transponder                                                    Notis 1

J32B Lansen

J35D Draken

AJ37 Viggen

JA37 Viggen

J35J Draken

Spanings- och Stridsledningsradar PS-08.

Bakgrund.

När mark- och sjöbaserade radarutrustningar kom till användning i krigssammanhang uppstod behovet av att kunna skilja vän och fiende ur de erhållna målekona. Olika metoder utvecklades tidigt men de viktigaste framstegen gjordes under andra världskriget då IFF system (Identification Fried or Foe) infördes inom Nato. Systemen var strängt konfidentiellt och först efter fredsslutet fick Sverige tillgång till surplusutrustningar som kunde användas varefter olika IFF utrustningar inköptes för prov och utvärdering inom FOA.

Den första flygburna IFF-stationen i Flygvapnet fick beteckningen IK-radar  PI-15/A och var bland annat monterad i J28C Vampire, Fpl29 Tunnan och J33 Venom.

Markutrustningen utgjordes av PI-11/T som användes vid markradarstationen PJ-21/R.

En flygburen frågeutrustning utgjordes av PN-53 monterad i J33 Venom.

Svensk utveckling

1949 beslutades att ett helsvenskt IK-system skulle utvecklas gemensamt för Flygvapnet, Armén och Marinen. Systemet fick  grundbeteckning PN-79.

I Fpl32 Lansen installerades PN-794 och i Fpl35 Draken installerades PN-793 efterhand och i FplAJ/SH/SF37 Viggen installerades PN-797, samtliga som enbart svarsutrustningar.

Till JA37 Viggen anskaffades PN-799 som hade kombinerad svars- och frågefunktion.

Den operativa markutrustningen ingick i Stridsledningssystem STRIL60 vid LFC typ1 och RGC, Spaningsradar PS-08, PS-65, PS-66, PS-68 och PS-15 samt i ett senare skede även mark- och sjöbaserade luftvärnspjäser. Dessa och flygplanens testutrustningarna bestod delvis av flera nästan identiska apparater som den flygburna.

Markutrustningarna var konstruerade med mycket stor redundans och operativa driftsuttaget för dessa utrustningar var större än 99,99%.

PN-79-systemets uppbyggnad

IK-systemet bestod av två huvuddelar, en Frågeutrustning på marken och en Svarsutrustning i luften.

Den markbaserade frågeutrustningen hade sändare, riktantenn, mottagare och avkodare samt indikator.

Den luftburna svarsutrustningen hade antenner, mottagare, kodgivare och sändare.

Utrustningen hade de flesta utbytesenheterna gemensamma  i de olika flygplantyperna:

PN-79-systemets funktion.

Frågeutrustningen sände ut högfrekventa kodade pulståg som togs emot och avkodades av svarsutrustning. Vid rätt frekvens och kod startade dess sändare och skickade ut svarskodade pulståg enligt den inställning som kodgivaren hade. Svarspulserna togs emot av frågeutrustningens mottagare, avkodades och överfördes till dess indikator vilken visade svarsutrustningens inställda kod. IK-radarn arbetade på L-bandet (1,5-2,0 GHz)

Systemets huvudsakliga uppgift var att meddela Flygvapnets STRIL60-system samt i ett senare skede Arméns och Marinens Luftvärn flygplanets igenkänning och/eller identitet, vilket i STRIL60 var flygplanets ”anropssignal” .

Vid operatörerna presenterades IK svaret som ett "ögonbryn" utanför radarekot. Detta innebar att målet utpekades som ”EGET” utan identitet. För att erhålla identiteten måste operatören ställa ut en peksymbol över ekot och fick identiteten presenterad på en tablå. Det var den kod, exempelvis 123 som var inställd på svararens kodgivare. Avläst kod pekade i en kodlista ut svararens identitet (anropssignal). Vid LFC fanns en översättare med manövertavla, som var en elektronisk utrustning. Den översatte svarskoden i realtid till anropssignal, exempelvis F14.

Efter en genomgripande modifiering med utökat antal svarskoder (införande av primär- och sekundärsvar) av både frågare och svarare så presenterades svaret överallt i klartext Det omständliga arbetet med ändring och distribution av hemlig kodtabell kunde avslutas.

Anläggningen medgav även att fungera som sekundärradar utanför STRIL60 spaningsradars räckvidd.

Styrning av IK-utrustningens olika funktionsprogram och kodinställning gjordes med Manöverenheter samt inställning av frekvenskanaler och svarskoder utföres på olika apparater  av särskilt godkänd markpersonal.

PN79-systemet togs ur drift på grund av internationella krav inom vårt frekvensområde för att ge utrymme för rymdtelefoner, markbundna och flygbundna mobiltelefoner, satellittelefoner etc.

Vill du veta mera?  Läs Notis 2

Sammanställt av Göran Hawée och Ragnar Persson

Film: Se en 9 minuter lång film om IK-systemet PN-79 med Ragnar Persson som speaker. Introduktion till filmen med länk till filmen finns här.

Läs mera: Tidiga igenkänningssystem för flygplan (FHT-dokument i pdf-format)

Senast uppdaterad 2014-09-04