Klicka här för att komma till AEF:s Startsida!


Aktuell Tidsperiod

 

 

Kalla kriget
 

Ett kallt krig, inför hotet om ett kärnvapenkrig med ömsesidig ödeläggelse

 

 

Hotet om den ömsesidiga ödeläggelsen
Hotet om den ömsesidiga ödeläggelsen

 

Lenin och Stalin 1923

Lenin och Stalin 1923

 

 

Amerikanska trupper anländer till Vladivostok 1918

Amerikanska trupper anländer till Vladivostok 1918

 

 

Operation Barbarossa 1941 Tyskt anfall på Sovjetunionen

Operation Barbarossa 1941 Tyskt anfall på Sovjetunionen

 

 

D dagen Normandie 1944

D dagen Normandie 1944

 

 

Tyskland i ruiner 1945

Tyskland i ruiner 1945

 

 

Jaltakonferensen 1945
Churchill, Roosevelt och Stalin

 

 

Marshallplanen 1947
 

Järnridån

 

Ett delat Europa Pansar mot Pansar i Berlin
Ett delat Europa

Pansar mot pansar i Berlin

Större bild

 

Kubakrisen kärnvapenhot mot USA 

Större bild

 

Påven Johannes Paulus II. Vid sitt besök i Polen 1979 ”Var inte rädda”

Påven Johannes Paulus II.

Vid sitt besök i Polen 1979

Var inte rädda”

 

 

Lech Walesa Leninvarvet i Gdansk

Lech Walesa

Leninvarvet i Gdansk

 

 

Sovjets SS20 robot med kärnvapen

Sovjets SS20 robot med flera kärnstridsspetsar

 

Gorbatjov och Reagan

Gorbatjov och Reagan

 

 

Berlinmuren symbolen för det Kalla kriget öppnas

Berlinmuren, symbolen för det Kalla kriget, raseras

 

Den nödvändiga alliansen under andra världskriget.
Det är tillåtet att, ”i tider av stor fara, gå tillsammans med djävulen tills du har kommit över bron”.
Detta gamla ordspråk från Balkan, citerades ofta av president Roosevelt under andra världskriget när han kände sig tvingad att ingå tvivelaktiga allianser för att uppnå nödvändiga mål.

Mer än någon allierad gällde detta Stalins Sovjetunionen målet - att besegra Tyskland och Japan.
Genom denna allians med Sovjetunionen lyckades USA och Storbritannien segra under en förvånansvärd kort tid och med relativt låga förlustsiffror.
Priset var dock att bygga upp en ännu mäktigare och oförutsägbar totalitär stat.
Detta resulterade i ett kallt krig, som varade tio gånger längre än den allians som vann det andra världskriget.

Det historiska perspektivet

Bakgrunden till det kalla kriget har till stor del sin förklaring i händelser långt före andra världskriget. Västdemokratierna, främst Storbritannien och USA motarbetade starkt den ryska revolutionen 1917-1922, som de såg som ett hot mot den bestående samhällsordningen, eller rent av världsordningen.

Sedan mitten av 1800-talet hade socialism och kommunism varit filosofiska begrepp. Med Sovjetunionens bildande 1922 förelåg en helt ny och för världen i övrigt skrämmande statsbildning. Denna bekämpades inledningsvis genom militärt ingripande av bland andra Japan och västmakterna till stöd för den vita kontrarevolutionen i Ryssland.


Med sin kommandoekonomi genomdrev Stalin ett antal femårsplaner med en kraftfull industrialisering och undvek därmed den depression med hög arbetslöshet som västdemokratierna genomled under 1930 talet.
Det kommunistiska systemet i Ryssland sågs därför av många i västvärlden som ett progressivt och lockande alternativ.

Den materiella utvecklingen överskuggade för många utvecklingens mörka sidor med ofrihet, förföljelser, deportationer.

 

Rysslands avtal med Nazityskland, Molotov–Ribbentrop-pakten 1939, sågs av de tidigare förhandlingsparterna Frankrike och Storbritannien som ett ryskt svek. Avtalet möjliggjorde den tyska offensiven i väster, nu med ryggen fri och råvaruförsörjningen inklusive olja tryggad.


Stalin försvarade avtalet i ett radiotal efter Nazitysklands anfall på Ryssland 1941:
Vi räddade freden åt vårt land i ett och ett halvt år och fick tillfälle att förbereda vårt försvar om det fascistiska Tyskland bröt pakten och angrep vårt land. Detta var en stor vinst för vårt land och en förlust för det fascistiska Tyskland.”


Med det tyska angreppet på Ryssland 1941 förenades Ryssland, USA och Storbritannien i en samverkan, den stora alliansen, för att besegra den gemensamma fienden Nazityskland.
Ur Rysslands synpunkt fördelaktigt genom materiellt stöd från väst och framför allt löftet om en andra front i Västeuropa.
De västallierade insåg att de inte skulle kunna besegra den tyska krigsmaskinen utan rysk medverkan.

Den stora alliansen bör därför ses som en av omständigheterna framtvingad allians.

Stor misstänksamhet präglade dock samarbetet under de fyra åren. Stalin fruktade en separat överenskommelse mellan de västallierade och Nazityskland.
Dessutom misstänkte Stalin att fördröjningen med en invasion över kanalen, från juni 1940 till Normandie i juni 1944 var avsiktlig för att möjliggöra en tysk seger i öst.
På motsvarande sätt sökte de västallierade tecken på en separat överenskommelse mellan Ryssland och Nazityskland.

Mot denna bakgrund var det naturligt att det fanns starka motsättningar mellan vapenbröderna mot slutet av andra världskriget.

 

En annan betydande faktor var att Sovjetunionen och dess system kanske var den störste segraren i det andra världskriget. Kriget mot Hitlertyskland i det stora fosterländska kriget, gav regimen en helt ny legitimitet i det egna folkets ögon. Detta samtidigt som Sovjets internationella anseende nådde helt nya höjder. Från ha varit isolerat och utstött från på den internationella scenen fem år tidigare, hade Sovjetunionen 1945 uppnått en status som respekterad supermakt med tillhörande globala ambitioner.
 

Utvecklingen i korthet efter 1945

Vid Jaltakonferensen 1945 framkom tydligt de maktpolitiska och ideologiska motsättningarna mellan segrarmakterna.  Många svåra problem lämnades olösta
Med det långa telegrammet 1946 klargjorde George Kennan vid amerikanska utrikesdepartementet sin syn på hur han ansåg Sovjetunionen uppfattade omvärlden. Detta telegram påverkade i hög grad USA:s omvärdering av sin tidigare bundsförvant i kampen mot Hitlertyskland.

 

Venonaprojektets resultat under 1946 gav insyn i den sovjetiska spionoffensiven under åren som USA och Sovjetunionen var vapenbröder. Detta blev en ytterligare anledning till en total omorientering av den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiken.
Trumandoktrinen 1947, Marshallplanen 1947 och NSC-68 1950 var direkta resultat av denna omvärdering.

 

Sovjet fortsatte att konsolidera sin ställning i Östeuropa enligt, vad Moskva ansåg, överenskommelserna i Jalta, med konsekvenser som Pragkuppen 1948 följt av Berlinblockaden 1948-49. Båda dessa ansågs vara sovjetiska markeringar hur de avsåg att hantera sitt intresseområde i Östeuropa.

Detta följdes av krossandet av folkupproret i Östberlin 1953, Ungernrevolten 1956 och Järnridåns fullföljande i Berlin med Berlinmuren 1961. Alla dessa händelser var i Sveriges närområde.

Med Kubakrisen 1962, stod de två kärnvapenförsedda stormakterna mot varandra med fara för en öppen konfrontation. Ett tredje världskrig med kärnvapen.

Tövädersperioder

Tövädersperioder med minskad spänning mellan blocken inträffade. Den första efter Stalins död 1953. Då blev Österrike 1955 åter en självständig stat, Kominform upplöstes och Sovjet lanserade begreppet “fredlig samexistens”. Perioden avslutades med bland annat Ungernrevolten och Suezkrisen1956.

Nästa töväder kom efter Kubakrisen 1962 och varade till mitten av 1970-talet.
Under denna töperiod upprättades bland annat en telefonförbindelse, heta linjen, mellan Vita huset och Kreml. Avtal som förbjöd kärnvapenprov i atmosfären 1963 och icke-spridningsavtalet 1968.
Ett avtal om begränsningar av strategiska kärnvapensystem (SALT 1) undertecknades 1972.


Avspänningen under denna tövädersperiod nådde sin kulmen vid ESK-konferensen i Helsingfors1975. Då accepterade deltagarländerna genom Helsingforsavtalet den sovjetiska dominansen i Östeuropa och de av Stalin framflyttade sovjetiska gränserna. Sovjetunionen accepterade som motprestation att de mänskliga rättigheterna med bland annat rätten till fri information skrevs in i avtalet.
Därmed släpptes anden ur flaskan.

Nya Ledare

Nya ledare trädde fram på scenen med de mänskliga rättigheterna inskrivna i Helsingforsavtalet som moralisk grund. Dessa personligheter behärskade de abstrakta värdena, dessutom med en utvecklad framställningsförmåga.
Några betydande personligheter var:

  • Den polskfödda påven Johannes Paulus II

  • Lech Walesa vid Leninvarvet i Gdansk

  • Vaclav Havel i Tjeckoslovakien

  • Margaret Thatcher, kapitalismens fanbärare

  • Deng Xiaoping, pragmatisk ledare i Kina

  • USAs president Ronald Reagan

Dessa individer gav energi till de krafter inom sovjetimperiet som på moraliska grunder slutligen skulle fräta sönder det sovjetiska systemet under de följande 15 åren.

Ny sovjetisk offensiv i Europa

Den tredje heta perioden i det kalla kriget påbörjades 1977 när sovjetiska medeldistansrobotar med kärnvapenspetsar SS20, började placeras ut i Östeuropa. Dessa nådde hela Europa och var konstruerade att undgå SALT 1 avtalet som stipulerade en undre räckvidd. Dessa robotar utgjorde inget hot mot USA, varför man har övervägt om de var avsedda att testa USA:s vilja att försvara Västeuropa och i förlängningen splittra Nato.

Den sovjetiska invasionen av Afghanistan i december 1979 medförde att motsättningarna ökade.

Ronald Reagan blev USA:s president 1981. Därmed inleddes en amerikansk militär rustningsperiod
.1983 påbörjades utplaceringen av amerikanska medeldistanskärnvapen i Västeuropa som motdrag till SS-20 robotarna i Östeuropa.
Samma år tog USA beslut om ett nytt högteknologiskt rymdförsvar SDI, ”stjärnornas krig”.
En ny kapprustningsperiod inleddes.

Början till slutet

Michail Gorbatjov tillträdde1985 som sovjetisk partichef.
Det stagnerande sovjetsystemet hade inte ekonomisk kapacitet att möta USA:s upprustning. Gorbatjovs strävan att reformera systemet gjorde dessutom en militär avspänning nödvändig. Resurser behövdes för nödvändiga satsningar på det civila sovjetiska samhället.

Det har beräknats att i mitten av 1980-talet spenderade Sovjetunionen tre gånger så mycket som USA på sin krigsmakt med en ekonomi vars storlek var en tredjedel.

Därmed betalade varje rysk medborgare ca 10 gånger mer sina resurser till krigsmakten, jämför med en amerikansk medborgare.


USA och Sovjetunionen undertecknade i december 1987 INF-avtalet, vilket innebar att samtliga medeldistansraketer i Europa skulle skrotas.

Slutet på det kalla kriget

Den 7:e december 1988 annonserar Gorbatjov inför FN:s generalförsamling att Sovjetunionen inte kommer att med vapenmakt påverka utvecklingen i Östeuropa
Vid ett besök i Bonn i juni 1989 lovade Gorbatjov att varje stat skulle ha oinskränkt rätt att fritt välja politiskt och socialt system. Inom loppet av några månader, hösten 1989, föll Berlinmuren och hela det sovjetiska systemet bröt samman.

Inte genom ett angrepp av fientliga trupper över geografiska gränser som de fruktat sedan revolutionen. Utan därför att skillnaden i den sovjetiska vardagen mellan Marxist- leninistisk teori och verklighet blev för stor - Först bröd sedan ideologi.

 

Vid ESK-mötet i Paris 1990 fastslogs att demokrati skulle vara det enda styrelseskicket och att konflikter skall lösas med fredliga medel.
Samtidigt undertecknade Nato och Warszawapakten ett långtgående nedrustningsavtal för de konventionella styrkorna i Europa (CFE-avtalet).
Året därpå upplöstes Warszawapakten och det sovjetiska kommunistpartiet och därpå hela Sovjetunionen.
 

Kalla kriget var över.

Här finns mera om viktiga händelser under det kalla kriget

 

 

Skrivet av Stig Hertze
Senast uppdaterad 2015-07-29
 

Källor:

  • The rise & fall of Communism, Vintage Books 2010

  • Cold War, Abacus 2008

  • The Cold War A New History, Penguin Books 2005

  • Strategies of Containment, Oxford University Press 2005

  • For the soul of Mankind, Hill and Wang 2007

  • The Soviet Tragedy Russia Martin Malia 2008